Även fast jag vet..

Någonstans i ingenstans så står jag nu & bara funderar på vart jag är, vart jag ska, och vart jag kommer ifrån?! Jag har verkligen ingen aning eller kontroll överhuvudtaget just nu. Jag vet inte vad jag ska tro på, av allt det som jag känner, ser & hör, vad är rätt? Vad är fel? Jag litar inte på mig själv. Känns det verkligen bättre de stunder som det känns som det? Eller har jag bara vant mig med smärtorna? VAD SKA JAG TRO PÅ? Jag blir galen av & på mig själv & inom mig så skriker jag ännu högre, ännu längre, ännu argare, ledsnare. Syns det? Jag försöker hela tiden att välja det som faktiskt tar emot, än det som för mig har blivit för bekvämt nu. Jag försöker att förändra, jag försöker att bättra på, stärka, peppa, motivera. Jag försöker dagligen med att försöka bli något som jag vill vara, och gå ifrån det som jag inte vill vara. Men visst är det väl ändå bekvämare att bara lossas som att det regnar? Ja, fast nej, i längden så känns det inte bekvämt, så ät det inte bekvämt. Utan i längden så känner jag mig bara mer & mer värdelös. Här om dagen så utmanade jag mig själv en aning för mycket & det blev så, så för mycket för mig & hur slutade det då? Jo, det slutade i något utav de värsta tänkbara för mig; panikångest. Ni vet känslan när man verkligen känner att - "okej, jag kommer att spy NU!"Det är precis samma sak med panikångest! Jag kom innanför ytterdörren med den där "okej jag kommer att spy NU" känslan redan då, så jag springer upp på mitt rum & då brister allt. Allt skulle ut på en & samma gång & då fanns det ingen återvändo utan det var helt enkelt bara så att jag fick till så lov att försöka överleva även denna gång. Tårarna rann helt utav sig själv & kroppen ställde som alltid, in sig på att "nu är det krig". Hela jag börjar skaka & känslan som skulle kunna beskrivas som att någon bokstavligen har lagt en 10 kg tung sten över min bröstkorg, kväver mig. Det var inte så att tårarna liksom kom en efter en, utan det var verkligen floder längst mina kinder & så blir det när ångesten hugger till sådär rejält. Jag visste varken ut eller in - lever jag ens? För det gjorde så ont & det går verkligen inte att förklara hur ont det gör en sådan gång. Jag känner mig själv så pass väl, att jag kan läsa av alla dessa koder & signaler som kroppen skickar ut till mig, men ändå så utmanar jag allt in i det sista, för jag vill ju.. Jag vill ju faktiskt klara av sånt som jag vill & jag vill ju verkligen kunna övervinna all den där skiten, men jag går för fort fram vissa gånger & då kraschar jag. Varje gång är en lika stor besvikelse för mig & ingen annan än jag själv, blir så vansinnet ledsen & förstörd en sådan gång. Skulle jag ändå inte få lyckas någon gång..? Jag tvingar mig själv, pressar in i det sista, för envis som jag är, så SKA jag bara göra det. Fast jag vet ju att jag inte kan pressa mig själv så pass mycket på en & samma gång, för då går det inte bra. Jag kan inte bromsa, sakta in & liksom känna efter, för allt ska hända NU & det resulterar i att, när jag väl stannar upp (alldeles för sent) så hamnar min energi på minus. Då kan vad som helst hända, men för det mesta så faller jag bara ihop & gråter som ett litet barn, för bristen på energin värker i hela kroppen. Jag tror inte att jag kan göra rätt, utan att ha gjort fel 20 gånger innan det. För allt ska verkligen testas & bli konstaterat att - okej, jag kan inte göra såhär för då blir det inte bra. Så ibland så liksom frågar jag mig själv "vad är problemet? Varför gör du samma fel om & om igen? Är du dum på riktigt eller vad är felet?". Något bra svar på den frågan har jag tyvärr inte funnit ännu, men de kommer väl så småningom, även det...