Är det jag?

Mina ord är bara ord. Dom drunknar i tystnaden mellan raderna. Hur jag än vrider bokstäverna så kan ingen tyda dom. Är mina bokstäver inte desamma som andras? Kan mina stämband inte forma de rätta ljuden? Kan jag inte prata? Viskar jag för högt? Skriker jag för tyst? Jag orkar inte skrika längre, bara röra på läpparna. Hjälplöst forma orden som gör för ont att låta rinna ut ur munnen. Jag skriker dom i huvudet istället. Förklarar, försvarar, förvarar all verklighet som är min egen. Som ingen ute i solskenet vill höra. Det som man är rädd för, det finns ju inte. Och det värsta är när Ingen förstår. Hur man än förklarar. Ryggdunken som säger ”bry dig inte, bit ihop och kom igen, skärp dig, det är inte bara du som mår dåligt…” Jag vet, jag vet, jag vet. TROR NI INTE ATT JAG VET? VA? VA? VA? TROR NI ATT JAG ALDRIG HAR FÅTT HÖRA DET FÖRUT? Men om jag kunde bli frisk och må bra genom att svepa genom luften med min magiska stav, skulle jag inte redan ha gjort det då? Tror ni att jag vill vilja dö, tror ni att jag vill vakna varje morgon och hata mig själv? Tror ni inte att det krossar mitt hjärta varje gång jag känner mig "frisk" och vanlig och sen faller ner i tomheten? Be mig inte att försöka mer, för tro mig, om jag kunde hade jag redan gjort det. Det här är det som ingen vill se, sanningen som ingen vill veta. Mina mörka hemligheter. Bojorna som håller mig fången, som ingen får se. Att till varje pris låtsas som om att smärtan inte finns. Att till varje pris rädda mänskligheten från det som är jag. Att inte vara till besvär, att ljuga sig blå i ansiktet för att rädda alla andra ifrån den andra sidan av mig. Dom får aldrig veta. Ingen får se. Och aldrig, aldrig, aldrig duga. Alltid fel, aldrig rätt. Jag dömer mig själv hårdast av alla, fattar ni inte det? Jag spar varje ord, varje ögonkast, varje nedlåtande kommentar och piskar mig själv med dom tills huden blöder. Inte för att jag vill det, utan för att jag vet inget annat sätt. Allas ord som trängs i mitt huvud, ljuder i munnen på varandra, tvingar mig att lyssna. På hur dålig jag är. Igen, igen & igen. Och det räcker inte att ställa sig framför spegeln med ett fejkat leende från öra till öra och muntert ropa: ”Jag är bra, jag är vacker, jag är värd att älskas!” Fuck the secret. Fuck alla självutnämnda experter på självkänslan och självförtroendets lagar. Det är inte så lätt. Inte när man redan är sönder. När hjärnan är inställd på flykt eller kamp. Inte när man inte är som majoriteten. Då funkar inte ens the secret...