Årssummeringen 2018

Så 2018 är snart slut - om bara några timmar så kommer 2019 att bli till vårt nya år. Och med det sagt, så menar jag då givetvis att den ”traditionella årssummeringen” skall skrivas ned. Jag tycker att vi kör igång, med en gång; -Så, låt mig säga såhär: 2018 har varit ett förbannat jävla dåligt år, men mitt i allt så blev det ändå ett jävla bra år, tillslut! På tolvslaget från 2017 till 2018 så var jag, precis som de tre tidigare åren, såklart på sjukstugan... Nyårsafton var en förjävlig dag för mig förra året. Det var som att jag var livrädd för det nya året, jag menar, 2016 så förlorade jag Emma, 2017 så förlorade jag Jesper.. Så allt jag tänkte & allt jag var rädd för, det var den skrämmande katastroftanken; "-Vem kommer jag att förlora 2018?"Jag minns hur rädd jag var, för jag är precis lika rädd i år.. Jag blev liksom så rädd för denna orättvisan till värld, som vi människor lever i, (eller som vissa utav oss bara ÖVERlever i..) Början av året var tungt, mycket tror jag för att december var väldigt tung. Januari var nästan lite som en baksmälla & jag mådde inte alls speciellt bra.. Jag skadade mig så pass att jag behövde vård, var & varannan dag. Jag satt i min lägenhet & började dissociera allt mer & då, utan att riktigt veta vad det var som hände med mig.. Veckorna gick & allting var väl minst lika jobbigt men jag kom mig ut ur lägenheten lite mer, så småningom. Jag var rätt mycket med mina små töser till kusiner & vi gjorde lite allt möjligt minns jag. Vi hade det lika mysigt som vi alltid hade det, när vi tre var tillsammans!  Det var väl där i början av 2018, som vårdpersonalen började notera min viktnedgång, att jag inte åt osv. Min ätstörning som legat som under isen i ett år eller så.. den kom sannerligen upp till ytan ordentligt, den kom ikapp mig, igen. Jag började strula med maten, värre än någonsin faktiskt. Så jag fick förskrivet näringsdrycker av en dietist pga den näringsbrist som jag tydligen hade, helt enkelt.. Mina blodprover var inte alls dom bästa. I februari så gjorde jag även en lite ”hjälte-insats”. Jag hjälpte en kär vän, som verkligen var i nöd. Idag vet jag att den här vännen står på egna ben & att h*n är påväg att få hela sitt liv tillbaka! Jag började även att åka slalom med lillebror Elias & han lärde sig rätt snabbt hur man gjorde! Kusin Elin ville också prova & det slutade i total lycka! Åh vad vi hade kul i slalombacken.I februari fick jag min första infektion/inflammation i sår som jag hade på mitt ben. Självskada alltså. (Inget jag är stolt över direkt, men det var hemskt). Jag minns det så väl, för det var pga att en läkare inte ville komma in & hjälpa mig. Så såren syddes 13 timmar efter det att det var gjorda. Usch, det var verkligen hemskt & jag önskar att jag aldrig mer ska behöva återuppleva den där skiten..  Mars invigdes med en kaosartad ”liten” fest i min lägenhet. Fyfan vad jag ångrade mig då, att jag tillät folket komma in i min lägenhet, men såhär i efterhand så är det ganska kul att se tillbaka på. Sen så var det väl lite längre in på mars, som jag & kusin Elin började vara i slalombacken nästan varje kväll! Hon gjorde framsteg på framsteg & jag var (& är fortfarande) så sååå, jäkla stolt över vad den där lilla tösen faktiskt fixade - trots att hon hade noll tro på att det var möjligt att lära sig att åka slalom & att det skulle gå vägen... Sjunde mars så gjorde jag min tredje tatuering & jag var såå glad & framför allt, så nöjd med resultatet! Jag var iaf glad för stunden, om inte annat. För bara någon dag efteråt, så hamnade jag på sjukan återigen, för att jag hade skadat mig. Vårdpersonalen såg på det hela som rätt allvarligt & höll mig därför kvar under natten, för observation.. Jag kände att måendet började gå utför alltmer & jag försökte att hitta mig en livlina. Jag valde att umgås mer med små kusinerna, dock så blev det mest att jag var med Elin. Hon sov över, vi hade det mysigt, åkte slalom, färgade hennes hår rosa, ritade tillsammans & ja, vi hade det så himla bra & mysigt tillsammans, jag & Elin!  Emilia hade jag också lite ensamtid med & även hennes hår klippte jag & sedan så hade vi bara väldigt mysiga dagar tillsammans, jag & mina älskade små flickor! Älskade små flickorna, som jag älskar & saknar så oerhört mycket.. Senare i mars så hade jag Elin hos mig i en hel vecka & oj vad vi hade det bra tillsammans! Massor av slalomåkning, bus & skratt & massor med kärlek! Elin hade ju dessutom lärt sig att åka slalom utan sele & min hjälp överhuvudtaget nu. Hon var helt självständig i backen såväl som i liften & jag bara log för mig själv. Lyckan i hennes ögon, åh alltså, den var så, såå genuin. Hon var så stolt över sig själv & det var även jag - så stolt över denna lilla tös!  I april så fortsatt slalomåkningen & jag var lite mer hemma i Gunnarn, var ute med familj & släkt & körde skoter. Det var väl där i april som jag gjorde världens krasch i slalombacken & fick så extremt ont i min rygg.. Mitt psykiska mående blev allt värre, i takt med den fysiska, eskalerande smärtan. Tillslut bröt jag ihop. Jag kände att livet inte riktigt var tänkt för mig &.. ja, jag handlade på impuls & la ut en bild på Instagram.. Bilden bestod av texten på slutet av ett avskedsbrev & ja, det fick såklart konsekvenser.. Det tog inte lång tid från det att jag postade bilden - tills dess att polisen stod utanför min dörr & allt blev bara ännu mer kaos, med andra ord... Dom satte sig ner & pratade med mig, jag berättade för dem om vad det var som fått mig att handla på den impulsen då & slutligen, så satte dom mig i polisbilen, körde mig till sjukan & där startade helvetet på riktigt... Ingen lyssnade på mig, jag var ensam & svagare än någonsin. Det var som att prata med en jävla vägg, när jag pratade med den där läkaren. När dom började prata om tvångsvård så blev jag skogstokig & höll på att riva hela sjukstugan, mer eller mindre. Allt slutade iaf med att jag fick ett LPT (LPT = Lag om psykiatrisk tvångsvård). Åkte polisbil mitt i mörka natten, iväg till den psykiatriska slutenvårdsavdelningen, i Skellefteå.. Där emot så varade inte den vistelsen alls länge, jag fick åka hem bara ett & ett halvt dygn senare. När jag kom hem så tog jag nya tag. Jag fick en ny kontaktperson & jag fann nu en ny hobby - min kontaktperson drog med mig till stallet & jag ångrar det inte en enda sekund! Jag började helt enkelt att vara på stallet en gång i veckan & det kändes sååå bra! Jag vet att jag i samma veva där, åkte & hälsade på behandlingshemmet som jag en gång i tiden bodde på. Vi hade det lika kul som vanligt! Jag hittade mig dessutom, en riktigt fin vän där..  I maj så hände något som skulle komma att bli min räddning. Jag satte mig på bussen & åkte iväg hit till Boden, till familjen som idag har valt att ta sig an mig, som älskar mig för den jag är & som stöttar mig i allt vad livet är & i allt det som är jag(?).. Jag var i Boden i en vecka & kände redan efter bara en vecka, att jag inte ville lämna dem, men jag var tvungen. I Storuman så väntade stallet (Charlie), Elin, Emilia & ridningen, som jag då lite smått hade börjat med! Och sist men inte minst - 14 maj så fyllde jag tjugo år! Jag hade en fantastiskt bra födelsedag & bäst av allt, det var nog att jag fick träffa Ulla-Karin Nyberg! Sedan så kom ju sommaren i princip, redan i maj. Så jag solade en hel del & mådde ändå helt okej, förutom det faktum att oron för att alla skulle gå på semester, började gro inom mig.. Och mitt i allt det, så gjorde jag min fjärde tatuering & den var jag minst lika nöjd med! Tjugonde maj så åkte jag återigen till Boden & denna gången så lärde jag bland annat att lära känna människan, hon som jag idag kallar för ”sötfrugan”. Hon som det visade sig, jag skulle komma att spendera hela, underbara sommaren med (och mest troligt resten utav mitt liv).  I juni satte sommaren igång rejält & jag tyckte att det blev roligare & roligare att rida för varje gång som jag var i stallet & red på fina Charlie. Jag mådde fortfarande skit men försökte som alltid, att hitta något att distrahera min ångest med. Jag var en del i Gunnarn, träffade små kusinerna & försökte bara att leva lite. Sommaren kom verkligen med dunder & brak & då kändes livet ändå, ganska lätt. Tills dess att jag kom på att alla skulle gå på semester, som sagt.. Men det var där & då som hjältarna kom in i mitt liv, på riktigt.  Planen var att jag skulle åka till Boden & vara här i två veckor. Men så blev inte fallet - utan det hela slutade med att ett beslut togs & jag skulle bli kvar här i Boden, hela, hela heeela sommaren!Sommaren som jag var med om i år, det är en sommar som för alltid kommer att leva vidare i mitt hjärta. En sommar som jag kommer att minnas med så mycket glädje, för resten utav mitt liv! Sommaren bestod av så mycket skratt, äventyr, värme, glädje & liv. Helt klart min bästa sommar någonsin, i mitt liv - alla gånger om. Det var sällan en lugn stund & jag å frugan uppnådde nog faktiskt alla våra idéer som vi kom på! Våra fjällturer, korta som långa, alltså jag kommer aldrig, att glömma dom! Vi hann köra lite cross. Vi klättrade & bänglade nog dygnets alla vakna timmar! Det var underbart - Alla varma, men smått kvava sommarkvällar som vi var & fiskade, tog ett kvällsdopp, för att sedan ragga runt i lilla blå faran, i våra söta bad-poncho’s. Fiskarna som vi fick upp & som vi tog med hem, för att låta dom bo i badkaret ute i trädgården. Flotten som vi byggde, det var nog en utav våra bättre idéer! Ordspråket; ”Tiden går fort när man har roligt”, fick en helt ny innebörd för mig. För det var verkligen så, roligt hade vi & ack vad tiden gick fort! Verkligen FÖR, fort.. Men så småningom så tog även sommaren 2018 slut & jag började få brutal ångest inför hösten.. Ångest inför att åka tillbaka till Storuman. Ångest för att jag så väl visste vad som skulle ske, vad som väntade på mig. Jag kände det på mig, att allt bara skulle fallera.. Och fallera var väl det minsta det gjorde. Men hur som helst - I slutet på augusti så sa jag hejdå till familjen här i Boden & så tog min kontaktperson i Storuman, emot mig.. Helvetet började när jag bara någon dag efter att jag kommit till Storuman, var på ett möte på psykiatrin & fick utskrivet en ny medicin. En medicin som drog ner mig till botten 10000 gånger om & om igen. En medicin som höll på att ta livet av mig. En medicin som gjorde att jag, höll på att avsluta mitt liv. I samband med allt detta så började jag få extremt mycket värk i leder, ryggen, knäna osv.  Jag var ute & red med en vän & flög av hästen, varpå jag skadade mitt vänstra knä.. Sedan var jag hos en kiropraktor som skulle undersöka mig & rätta till mitt bäcken. Efter allt detta så blev allting bara sju resor värre, minst sagt.. Som sagt, medicinen som jag började med - den skakade om hela min värld & jag var riktigt rädd. Jag satt med snaran som jag hade knutit. Med den satt jag, runt min hals, totalt likgiltig inför livet såväl som inför döden. Ingenting hade någonsin tidigare känts så oerhört, obehagligt tomt & tyst, som tiden då jag satt & tänkte att jag skulle avsluta mitt liv. Jag har nog aldrig varit så nära handling, som vad jag var då.. Läget blev kritiskt & de människorna som jag hade runtomkring mig, pratade ihop sig. Nu fanns det ingen tid att förlora - nu fanns det ingen tvekan om saken.. Dom tog ett beslut, jag tog ett beslut - tillsammans så tog vi ett beslut & det beslutet räddade mig ifrån döden. Beslutet var att jag, på väldigt kort varsel, (för mitt eget bästa såklart), bara skulle packa ihop mitt pick & pack, sätta mig på bussen & åka hem till familjen här i Boden! Sagt & gjort, jag lämnade Storuman för gott.. De första veckorna efter det att jag kom hem hit till Boden, så hade jag så mycket värk i kroppen. Jag hade feber & hösten gjorde inte precis att mitt psykiska mående, blev så speciellt mycket bättre.. MEN, nu var jag på en trygg plats. Nu ÄR jag, på en trygg plats. Men trots att omständigheterna runtomkring mig är tryggade & bra, så är min ångest densamma, om inte värre - just för att det här med att få perspektiv på saker & ting, tydligen ger en så oändligt mycket  ångest.. Men nåväl, jag flyttade hit. Soc i Storuman började efter bara två dagar, från det att jag hade åkt ifrån Storuman, att vara på mig om att städa ur lägenheten & jag kände bara ”pls, låt mig bara få LANDA FÖR I HELVETE”... Jag hade som sagt väldigt mycket värk i kroppen & det bara eskalerade med tiden. Jag kom i kontakt med en privat sjukgymnast & det var nog den bästa sjukgymnasten jag hade kunnat hitta, någonsin! Hon är ett otroligt bra stöd för mig & har vart det sedan dag ett. Det tog inte lång tid förrän min remiss från Storuman, till psykiatrin här i Boden blev mottagen & så småningom så fick jag då även kontakter på psyk rätt snabbt. Träffade min socialsekreterare här i Boden & även hon, helt fantastisk människa, (nu har jag dock behövt byta, men hon som jag har nu är också helt fantastisk)..Men återigen tillbaka till min värk i kroppen, den blev så brutal att vi en kväll fick åka in akut till Sunderbyns akutmottagning. Fick massor av mediciner intravenöst (morfin, stessolid, voltaren osv) & smärtan blev knappas mindre, men ändå lite, lite mer hanterbar.. Jag trodde fan jag skulle dö. Fick iaf, även då en remiss till magnetröntgen & precis som jag trodde, så visade inte det något fel på mig... Så vad som jag idag vet är ”fel” på mig, är att det är mina muskler som bråkar med mig & krampar som aldrig förr. Är svullen på ryggen & har konstant värk.. Men iaf, hösten har på ett eller annat sätt bara rullat på. Jag har brutit ihop, fallit, MEN - jag har alltid, alltid haft personer som stått med & bakom mig, som tagit emot mig när jag fallit. Jag har överlevt en tid som jag, ärligt talat, trodde att jag skulle behöva se på, ifrån himlen.. Jag kände mig så hemsk som flyttade & som gjorde något för mig själv, för en gångs skull.. Men så sa en klok människa till mig; ”Det är ju bättre att du flyttat & att du har din familj osv en bit ifrån dig, än att du inte skulle ha funnits, överhuvudtaget. Att dina syskon inte hade haft kvar sin syster, din mamma inte hade haft kvar sin dotter, att mormor & morfar inte hade haft kvar sitt barnbarn, att kusinerna inte hade haft kvar sin kusin osv..” & när jag fick se på saken på så sätt, så ändrades hela mitt tankesätt..Så ja, första november så vart jag skriven här i Boden. Vi åkte en sväng & hämtade lite saker ur lägenheten i Storuman & nu är den inte längre min! Tack & lov - så är jag inte längre bunden till ensamheten, ångesten, destruktiviteten, den där äckliga jävla lägenheten & konstant nära döden..  För, vill ni veta något väldigt vackert? -Jag har hittat hem nu. 2018 har verkligen inte varit ett lätt år. Inte någonstans, men som ordspråket; ”Det finns inget ont som inte för något gott med sig”, för trots att 2018 har varit pest & pina - så finns det en enda sak som varit värt all skit som 2018 kommit med till mig.. det är såklart, att jag har funnit min räddning, eller att räddningen fann mig. Jag är lyckligt lottad som fått äran att ha två fina familjer, en biologisk familj hemma i Gunnarn & så min fina familj här i Boden, som jag bor med - som jag lever med! Jag hade aldrig någonsin klarat mig igenom detta året, om det inte vore för den hand som sträcktes ut till mig av denna familjen, då jag verkligen låg på botten & svajade mellan liv & död. Då jag bara andades vartannat andetag & då jag såg på, hur hela min existens, sakta men säkert var påväg att suddas ut. Suddas ut för gott, tänkte jag... Men, idag så står jag här. Livet är inte alltid enkelt, men har man, om så bara lite, lite vilja, att fortsätta leva & någon som sträcker ut en hjälpande hand - ja då finns det hopp om liv, det är jag minsann ett levande bevis på! Och är det något som jag kommer att bära med mig ifrån 2018, så är det att än hur mörkt & jävligt livet känns, så har livet ändå så mycket mer att ge, om man bara står ut, lite, lite till. Det blir bättre, även om det sällan känns som det, så blir det bättre.. Jag vet det, att det inte är ofta som det känns som att livet varken blir lättare eller snällare emot dig. Men det kommer stunder & det kommer att fortsätta att komma stunder.. stunder som verkligen är värda att lägga lite extra vikt vid & kanske se på, en extra gång, ibland..  Men för att avrunda detta inlägget, som kanske blev en aning ganska så rörigt, (men det är ju tyvärr, precis vad detta året har varit - rörigt alltså).. Jag är tacksam för att jag lever. Jag är tacksam för de jordnära & fina människorna som jag har i mitt liv & runtomkring mig, dagligen såväl som allmänt. Jag är tacksam för all hjälp jag fått & får. Jag är tacksam för att jag fick ytterligare en chans till att fortsätta leva. Livet är faktiskt inte så självklart & givet, som många faktiskt tror... Jag skulle nästan vilja påstå att jag lever, om inte emot alla, men emot väldigt, väldigt många odds. Jag (över)lever & jag lever främst för mina två änglar som tyvärr inte lever kvar här med mig, längre. Jag lever för dom som jag vet, älskar mig & som jag älskar minst lika mycket tillbaka!  Jag har inte alls höga förhoppningar på 2019, verkligen inte. Och mycket för att jag vägrar att bli besviken.. Det kommer ändå inte ske något mirakel under tidsperioden kl 23:59 & 00:00 inatt. Det kommer att bli ett nytt år, men inte så mycket mer med det. Vissa ser det som ”nytt år, nya tag”, osv. Jag blir bara stressad & känner mig pressad av att tänka så, så då ger jag helt enkelt fan i att tänka så. Det enda som jag faktiskt, verkligen önskar & ber om - det är att mina nära & kära ska få må så bra som möjligt. Att ingen som står mig nära ska lämna mig & att karma bussen hittar rätt..  Och så kör jag med denna fina ”verklighetsupplysningen-om-livet-så-som-livet-faktiskt-är”, så låt oss nu bringa en skål, byta ut siffrorna arton till nitton i tvåtusen - alltså tvåtusennitton! Och låt oss befinna oss i verkligheten & ha ångest inför vad tvåtusennitton ska komma med för motgångar. Eller så är du positiv som fan & tänker att ”allt ordnar sig”, var & en gör som de vill. Men jag gör allt - för att inte bli besviken på livet & dess prövningar som bara (hitintills har vällt) väller fram över mig, rätt så jävla ofta! Nåväl, här avslutar jag & önskar väl er alla, ett gott nytt år, såå; -Skål. Skål för ett nytt fruktansvärt år. Skål för ett år närmare jordens och mänsklighetens undergång. För trehundrasextiofem nya dagar av oupptäckta och outforskade problem i din och min vardag. Skål för att du blivit ett år äldre, för att nya mördare och terrorister föds, för att det är ett år närmare din död. Skål för alla ångestfyllda och sömnlösa nätter du kommer tvingas genomlida. För alla de vänner som du kommer växa ifrån, från alla nya pojk- och flickvänner som kommer försvinna ut ur ditt liv. För att din barndom tycks vara längre bort än någonsin förr. Skål för att även den här sommaren kommer få sitt slut och för att en ny vinter kommer att påbörjas. Skål för alla tänkvärda jävla sjukdomar, psykiska som fysiska och infektioner som kommer att drabba dig detta år. För alla gånger du kommer vakna upp och känna att det kommer bli en dålig dag, en jävligt dålig dag. För alla gånger du kommer att försova dig och tvingas ljuga, skål för alla smådjur du kommer döda - för alla småflugor du kommer göra föräldralösa! Skål, min vän, skål för ett nytt år fullt av tsunamis, självmordsbombningar, skilsmässor, självmord, generella dödsfall, självskador och benbrott. Skål för alla de lugna, heta sommarkvällarna du kommer att spendera ensam på ditt rum, då du kommer önska att en vän kommer förbi och tar med dig ut i den febriga, berusade glädjeyran... och skål för alla de gånger du kommer sitta ensam och hoppas, natten ut. För alla gånger du kommer skrapa upp dina knän. För alla gånger du kommer säga att du mår bra, när du verkligen inte gör det.  Skål för alla gånger du kommer säga elaka saker och sedan ångra dig då det är för sent. Skål för alla de gånger du kommer ringa din vän för att be om förlåtelse, och upptäcka att ingen svarar, skål för de dagar då du verkligen är förväntansfull men bara blir besviken. Skål för de vänner du trodde att du hade, som i slutändan aldrig egentligen brydde sig om dig, på riktigt alltså.. Skål för de höstdagar då det är motvind på vägen hem och du har glömt dina vantar. För att handtaget till plastpåsen på Ica kommer att gå sönder många gånger, och du kommer tvingas bära iskalla mjölkpaket i din famn. För de dagar då du ställer dig på vågen och tänker; ”jag ska motionera mera.” men vet du vad? Du kommer inte att motionera mera. Du kommer inte orka. Så fatta ditt champagneglas där på nyårsafton vid tolvslaget och skåla, skåla min vän! Skåla så att det klingar muntert för det där kommer bara vara början på ett år som bara kommer kännas värre och värre för varje månad som kommer och går..