9/5-2013 - Tre år. Våran räddning. Våran resa ifrån misshandel till frihet. 

Idag för tre år sedan, just denna tid på dygnet, så satt jag inlåst på mitt rum med Elias i min famn. Jag visste ingenting, varken ut eller in, varken när eller hur. Ingenting. Han slog mig, mina impulser tog saken i egna händer & vips så visste de sociala myndigheterna om vad som hade hänt. Det var en röd dag, 9/5-2013 vilket betydde att inget gick att hoppas på. Inget var säkert. Skulle polisen komma? Skulle socialtjänsten ta detta på allvar? Skulle jag dö nu, fem dagar före min femårsdag? Allt i min värld, kretsade kring att skydda mina syskon & min mamma denna dag. Jag var redo för att kliva in i en strid & ta den striden för att få min röst hörd. Alla de tankar som hann fara igenom mitt huvud denna dag, är tankar som jag än idag minns & som jag nog aldrig lär glömma. Känslorna, hjärtslagen, tårarna, ovissheten, rädslan, styrkan, modet, ångern, skulden. Jag kände så mycket, jag visste inget & jag var SÅ(!!!) rädd. Allt var som vanligt, trodde dom. Jag satt vid matbordet, med vetskapen om att polisen kunde knacka på dörren vilken sekund som helst. Jag såg min far i ögonen, med vetskapen om att jag förhoppningsvis snart skulle sätta dit honom. Det var en helt vanlig middag hemma hos oss, förutom att jag då, enligt mamma, såg väldigt orolig & stressad ut. Jag kastade i mig maten & sprang ner på rummet. Någon annan än Gud, kan det inte ha varit, som sa till min mamma att omedelbart åka & hälsa på mormor & morfar den kvällen. Det mamma inte visste, men som jag visste, var att han på morgonen talade till mig ungefär såhär; "om du eller din mamma åker till din mormor en gång till, så kommer jag att slå er båda två, tills ni ser stjärnor mellan ögonen". Ganska så direkt efter middagen, när ingen polis ännu hade dykt upp, så frågar mamma om vi skulle åka till mormor & morfar. Ingen mindre än jag, som bar hela vetskapen om allt, var snabbast ut i bilen. Mamma går in till pappa, tittar på honom & säger "jag åker till mamma & pappa å dricker kaffe". Han säger inte ett ord, utan ger henne bara en blick, vilket var det sista mamma såg av honom i vistelse i våran familj.Alla syskonen förutom Adam sitter i bilen & vi åker hem ifrån oss. Vi hinner cirka 100 meter ifrån huset när vi ser en polisbil, med socialtjänsten bakom sig, vilket bara jag fattade.. Vilka tankar som då vaknade i mitt huvud, är oförklarliga. Mamma får panik över att Elias sitter utan bälte, så hon åker till Konsum, stannar för att knäppa fast honom & är nu påväg att vända tillbaka hem för att säga till Adam att ta på sig cykelhjälmen. Vi åker på vägen & ska precis svänga av i korsningen upp till våran gata då vi ser att polisbilen står på våran gård, varpå mamma säger "varför står polisen på våran gård?" i takt med att hon precis är påväg att svänga av i korsningen. Jag fattar direkt, att nu är dom här, så i ren panik så skriker jag "nej mamma, nej kör inte dit, snälla!". Mamma undrar såklart varför & jag blir kall i hela kroppen, samtidigt som klumpen i halsen på ett ögonblick, blir så stor att den stoppar mina ord ifrån att komma ut. Jag fick tillslut ur mig "Det är jag mamma. Det är mitt fel. Jag tänker inte leva med den där psykopaten längre. Det räcker nu. Pappa slog mig idag & ******** hjälpte mig att ringa polisen". Mamma fattar ingenting, hon hamnar i ren & skär chock, så hon stannar bilen en bit bort ifrån vårt hem där polisen nu befinner sig. Vi sitter tyst i bilen, Elias skriker & gråter, regnet öser ner & piskar emot bilens framruta, jag skakar & bara väntar på att bomben ska explodera. Efter dryga minuter så ringer min telefon & det är polisen som söker oss. Dom ber oss att komma till mormor & morfar. Efter en länge tvekan, så börjar vi att långsamt rulla emot våran hjälp. Men Adam? Vart är Adam? Mamma säger att vi måste hem, för Adam kan troligtvis befinna sig hemma hos pappa, och polisen är ju inte ens där? Jag skriker bara "STOP, du kan inte köra dit, snälla mamma kör inte dit, han kommer att döda oss förstår du väl? Adam är inte hemma!". Mamma lyder min bedjan & svänger av i sista sekund, i sista korsningen innan vårt hus. Vi närmar oss mormor & morfar, där står polisen tillsammans med socialtjänsten. Amanda är skräckslagen & fullkomligt livrädd, Elias gråter & mamma är i chock. Det sista jag sa till min syster & min mamma innan vi klev ut ur bilen, var "snälla lita på mig, detta kommer att bli bra, var inte rädda nu, polisen kommer att ta hand om oss, vi behöver inte vara rädda för pappa nu!".Vi klev ut ur bilen & blir direkt tagna i trygga händer. Där påbörjades en lång & ångestfylld kväll som innebar flera timmars förhör, oro, gråtande syskon, rädsla för att pappa skulle komma dit, skratt, gråt, fika, tankar, känslor & så mycket mer. Timmarna kändes så långa & så plågsamma, samtidigt som allt gick så fort. Det var mycket som hände under dessa fem timmar hemma hos mormor & morfar tillsammans med polisen & socialtjänsten. Jag har fortfarande små luckor som saknar innehåll ifrån denna kväll, men annars så minns jag allt in i det sista. Nu är klockan efter elva på kvällen & då kommer de två manliga poliserna upp för trappan. En hade haft förhör med mamma & den andra hade kontaktat en åklagare & givit den informationen de fått utifrån förhören med oss. Båda poliserna ställer sig i öppningen till mormor & morfars kök. Tystnaden lägger sig över hela rummet. Det kändes som tiden stannade. Jag andades knappt. Blickarna flackade ifrån allas ögon, på varandra. Jag tänkte bara "men säg något? Snälla stå inte bara där & är tysta". Det handlade om sekunder som det var tysta, men det kändes som timmar.Jag tittar på min telefon - 23:19 & just precis då, så säger den ena polismannen;"Vi har haft kontakt med åklagaren som har tagit beslutet att han får åka med oss. Han blir häktad nu och hur länge vet vi inte ännu, men ni behöver inte vara oroliga. Han ska inte kunna skada er, om vi säger så.." Tystnaden fortsatte i kanske tio sekunder efter detta besked, för sedan så bröt mamma ihop, av chock, av lättnad, av ovisshet. Jag kände något som inte heller går att förklara, något som jag aldrig känt förut. Poliserna åker iväg & plockar med sig honom & från den sekunden som de lämnade huset & tog med sig pappa, så stod vårt hus tomt i flera veckor, innan vi vågade åka dit & smått börja ta våra saker som behövdes, för sedan så flyttade vi till mormor & morfar för att bo där i cirka över ett år.. Nu var han fast, nu var han underlägsen på alla sätt & vis. Chocken tog lång tid på sig för att lägga sig hos oss alla i familjen men också släkten. Veckorna gick, det var ännu fler polisförhör & sedan blev vi tillslut kallade till rättegång på tingsrätten i Lycksele & sedan veckan efter i Umeå för fortsättning av förhandlingen som inte hann bli klar i Lycksele. Där mötte jag honom, min värsta fiende, min pappa, en fånge. Jag satt mitt emot han som skulle kunna vara värd att kallas för våran pappa. Jag, mamma, Amanda, åklagare & vår advokat på en sida & våran "fader" tillsammans med sin försvarsadvokat på andra sidan. Jag var livrädd, samtidigt som jag kände mig modigast i världen. För äntligen, ÄNTLIGEN, så skulle han få se vad han har gjort för sig själv. Äntligen skulle han få bli piskad utav sanningen & skämmas inför domstolen!!! Efter över 14 timmar i tingsrätten, sömnlösa nätter, rädsla & tårar så kommer domen. Han blev dömd till åtta månaders fängelse. Dömd för barn(misshandel) samt grova fritidskränkningar & så betala ut sammanlagt närmare 160.000 i skadestånd till oss barn!! Jag lever idag, jag har min mamma, mina syskon, min FAMILJ! Mamma fick efter många omständigheter ensam vårdnad om oss & vi fick byta till mammas efternamn. Vi må ha gått igenom himmel & helvete under dessa tre år. Mamma har varit sjukskriven & är fortfarande det, pga utmattningssyndrom. Jag har hunnit vara inlagd på BUP's slutenvårds avdelning, bott på HVB-hem & haft det allmänt tufft psykiskt, pga alla trauman & den misär som vi levt i. Men vi som familj har trots allt detta, alltid hållit ihop & blivit en mer komplett familj, än vad vi någonsin har varit förr, vill säga än under den tiden pappa fanns med i bilden!! Jag är Gud evigt tacksam, för någonstans så kom han in i bilden & räddade hela situationen. Vad hade hänt om vi INTE åkte till mormor & morfar? Vad hade hänt om han aldrig slog mig? Om mina impulser inte fanns? Vad hade hänt om orosanmälan ifrån skolan hade kommit i brevlådan & pappa fick syn på den? Jag har så mycket att vara tacksam för & jag ser ingen annan, så fruktansvärd lyckad insats ifrån allas håll & kanter. Pappa fick se att jag visst kunde sätta dit honom, att han visst hade gjort fel & att han visst är en sann & brutal psykopat!! Jag är stark, jag är en hjälte & det vet jag nu! Klarade jag av detta, så klara jag nog vad som helst, för tro mig, det är inte så "bara" att säga till någon att man blir misshandlad. För om någon förstod hur manipulerad man blir, hur otroligt livrädd man är. Det går inte att förklara, det går bara inte. Så ta hand om varandra istället, för våld löser ingenting, utan snarare bara förstör, försämrar & smärtar. Kram på er alla & ännu en gång, ett stort tack till alla, alla ifrån Gud till poliser, socialtjänsten, släkt & vänner. Kärlek & respekt till ALLA! Må Gud välsigna er!<3Tack för att du tog dig tid att läsa.