4/5-2018

365 dagar, 8 766 timmar, 525 948 minuter & 31 556 926 sekunder, sedan dagen var kommen. Dagen då beskedet om att du inte längre fanns, nådde mig..  Jag minns precis vad jag gjorde, klockslag, sinnesstämningen jag bar på. Exakt vart jag befann mig, vad jag tänkte & vad jag ännu en gång, bara tänkte!! Aldrig förr har jag känt något liknande, något så fruktansvärt jävla tungt, som vad denna sorg & saknad väger. För tro mig min vän, den väger tungt. Jag vet inte hur jag har lyckats få tiden att gå, hur jag har lyckats överleva något utav de mest smärtsamma, någonsin i mitt liv, i ett års tid nu. Mycket är nog trots allt, tack vare dig & din fantastiska, underbara faster!<3 Den där natten mellan den tredje & fjärde maj, då stod du där så ensam, tyst & redo. Mer redo än någonsin, så stod du där på ridån, för att avsluta den smärta som livet gav dig, den smärtan som ångesten matade dig med, dagligen. Du var alldeles matt i din, tidigare starka kropp. Glimten i dina ögon hade slocknat för länge sedan & du.. du hade nu bestämt dig för att lämna jordelivet & vandra vidare till andra sidan.  Jag undrar så ofta hur du har det där du är just nu..? Ser du mig varje gång som jag tänker att du gör det? Är det du som ständigt vakar vid min sida & ser till att jag klarar av allt det som jag inte ”borde” klara av? Du är den första jag tänker på när jag vaknar på mornarna & den sista jag tänker på innan jag sluter mina ögon på kvällen för att sova. Jag kan inte få stopp på tårarna när saknaden väl sätter igång. Jag kan inte sluta tänka, när tankarna väl börjar snurra... Det finns ibland ingen som helst tröst, för att lindra det som smärtar & gör så ont, när saknaden slår till.. Vissa nätter är outhärdliga & tårarna bara rinner, det svider i själen & det känns nästan som att den brinner. Som att själen brinner på grund utav den intensiva smärta. Jag minns så väl när jag gick till församlingsgården för att tända ljus för dig. Jag minns så väl när jag försökte sörja dig, men inga tårar kom. Jag förstår nu idag, att det var chocken som blockerade tårarna. Jag minns så väl, när jag satt på din begravning, men inte kunde jag varken då eller nu, förstå att det var för dig som jag satt där i kyrkan.  Allt detta, är något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle behöva göra. Jag har försökt att förneka din död in i det sista, i ett års tid nu.. Det är som att jag ständigt bara letar efter dig, som att en del utav mig fortfarande bara står & väntar på att få höra din ljuva stämma. Som att en väldigt stor del utav mig, faktiskt behöver dig för att jag ska orka andas. För så är det, jag behöver dig så förbannat mycket...  Men du finns inte kvar här på jorden, utan du är någon helt annanstans nu. Du var inte bara en i mängden. Du var en  alldeles unik person, inte minst för mig, utan även unik i dig själv. Jag fann så mycket i dig, som jag inte funnit hos någon annan förr. Du hade liksom så mycket att ge & det är något som jag nog aldrig kommer att kunna sätta ord på, på riktigt.. Det band som var ditt & mitt, är ett band som inte ens döden kan ta ifrån mig, oss. Det kommer att för all evig framtid, bestå som vårat - syster & bror band.  Så lika men ändå så olika. Inte samma föräldrar, men ändå så nära syskon man kan bli på så sätt. Jag vet inte hur mycket jag lyckades nå fram till dig den sista tiden som du faktiskt levde & det är något som konstant gnager inom mig. Frågorna som bara du min vän, har svaren på. Frågor som jag kommer att få bära med mig, obesvarade - tills den dagen då vi ses igen... Det känns så kluvet det här med tiden, alltså hur tiden bara går - helt utan dig. Samtidigt som det känns som att tiden drar oss längre ifrån varandra, så vet jag ju att den i själva verket drar oss mer & mer till varandra. Jag vet ju bara det som har varit & du vet båda världarna. Jag är Här, du var Här, men nu är du Där... Du fanns & så helt plötsligt så slutade du att finnas? Tiden bara svepte dig med sig & jag hann inte under det ögonblicket förstå vad som just där & då faktiskt skedde. Jag förstår än idag inte, hur en livs levande ros, bara så plötsligt kunde, vissna. Dö. Lämna. Så hastigt & så för tidigt. Men som du vet min älskade bror, så dömer jag inte dig, trots allt. Jag förstår att alla dina krafter verkligen var slut, du hade ju gjort allt & lite till för att ge livet nya chanser gång på gång. Men det ville sig inte gå vägen för dig, utan döden tog dig tillslut. Du valde aldrig döden, utan döden valde att ta dig ifrån mig, ifrån oss, ifrån världen...  Du är så otroligt saknad, inte bara utav mig, utan av så, såå många fler. Alla dina bus & djävulskap, alla minnen med dig, skratten med dig; -allt det finns & lever kvar, trots att du har lämnat. Och det är inte konstigt, med tanke på din otroligt starka & tagande personlighet. Jag försöker att beskriva den om & om igen, men jag finner inte de rätta orden. Du var helt enkelt bara så jäkla fantastisk, förstående, ödmjuk, snäll, genomgod & du ÄR framför allt, omöjlig att glömma. Du går inte att suddas ut, för kontrasterna som du lämnade kvar efter dig, dom är så otroligt starka, att det finns inget som kan få dem att glömmas bort eller suddas ut, överhuvudtaget. Du satte dina avtryck så pass djupt i mitt & andra människors hjärtan, att det är för mig, svårt att inte känna av... Fanns det någon som kunde få mig att känna genuin lycka & glädje, så var det minsann du Jesper!  Förlustens hela storhet, jag ej har fattat än. Vet blott att jag har mistat, min allra bästa vän. Då viskar jag de orden, de vackraste jag vet.. Du var mitt allt på jorden, min bror, i evighet.. Varje sekund är ett långsamt farväl. Varje minut en tickande evighet. Varje timme, omsluten av saknad och inget kan rädda oss nu. Inget och ingen kan stoppa tiden. Tar ett djupt andetag och dyker rakt in i ovissheten, det får bära eller brista. Medan tårarna blandas med regnet vandrar jag med dig. Du som redan fattas mig. Vi ska gå och gå, tills vägen tar slut och för varje steg vi tar, kommer vi närmare, de vi en gång var. Och jag ser dig le. Jag ser dig le. Du ler - jag behöver inget mer. Jag älskar dig, jag saknar dig, då som nu - för alltid, världens finaste Bror!<3