4 juni 2017

4 juni 2017 17:43  Idag sov jag till klockan 15:00 & jag tror det fanns en mening med det, för idag är en dag som är laddad med så många virvlande känslor, på så många sätt & vis.  Idag, 4 juni - då, 4 maj. Idag har det gått en månad, trettioen dagar, sjuhundrafyrtiofyra timmar, sedan jag fick något utav det värsta beskedet i mitt liv. En månad som har inneburit timmar utav försök till att förstå, nätter helt utan sömn, dagar då jag varit så apatisk, att hade någon släppt en bomb, så hade jag nog inte ens brytt mig... Jesper, om du ändå bara var med här hos oss, vi hade haft det så underbart tillsammans, allihopa. Dagen då vi fick veta att du gått bort, den dagen så fann jag, vad jag tror var en gåva ifrån dig till mig; den dagen så fann jag min själsfrände, Emmy. Vi har hållit ihop varje dag sedan dess & nu såhär i efterhand så brukar jag tänka på hur kul vi hade kunnat haft tillsammans vi tre. Jag & Emmy har hunnit göra mycket, där vi endast haft dig i vår tanke att utföra allt de vi har gjort. Vi åkte ända till Boden för att hälsa på din helt fantastiska faster & det var så givande, för allt gott du berättar om henne för mig, det stämmer, du har verkligen en stjärna till faster du Jesper! Jag förstår varför du tyckte om henne så mycket & trivdes så bra hos henne.. Hon är guldvärd & du vet, hon älskar dig så, så mycket!<3 Jag skrev ju i ett inlägg tidigare att jag skulle prata mycket om dig Jesper & tro mig, ännu har jag berättat en hel del utav våra galenskaper. Jag har hittat bilderna ifrån tiderna på skogsro & även dom har jag visat & berättat om. Vi har skattat en hel del åt allt roligt & galet som vi alla hunnit & fått äran till att uppleva med dig. Det är så himla mycket fint som du har lämnat kvar här hos oss, jag menar, alla minnen med dig som är så glada & ljusa & levande på något sätt. Jag undrar fortfarande hur du har det nu, men jag står kvar vid tanken om att du har det bra i alla fall... Du ska bara veta hur jag kämpar vissa dagar, dom där dagarna då saknaden efter dig gör lite extra ont & då det värker i hjärtat lite för väl mycket. Eller stunderna då jag sitter & tänker på hur absurt det är att vi om bara sjutton dagar kommer att sitta tillsammans, släkt, familj & vänner på din begravning, för att ta ett sista farväl. Den tanken gör så ont, den är så fruktansvärd orättvis, jag borde inte ens behöva tänka på sånt. Men nu är det så & på något sätt så måste det bara få gå ändå, än fast det gör så ont ibland, att jag knappast vet var jag ska ta vägen. Du vet en sån där ångest som ger en svårt att andas, man vet inte ens om man klarar av att ta ett andetag till, för det gör sååå ont.. Samma dag som du gick bort, så sa Emmy till mig; "Meryam, nu håller vi två ihop & hjälper varandra!" Och det är som sagt precis vad vi har gjort Jesper & mycket har varit för din skull. För både jag & Emmy vet vad du egentligen ville.. Trots det beslut som du tog, så vet jag att det INTE var vad du ville, utan du ville något helt annat men du var nog bara alldeles för trött, för att orka nå till det som du egentligen ville nå.  Det är så många som är trasiga efter din tragiska & hastiga bortgång & vi försöker göra allt för att hjälpa varandra. Vi håller på för fullt för att trygga upp på de fronter som de saknas stöd & hjälp på, vi kämpar emot samhället för att få igenom vissa beslut & samtidigt så är det så tungt.. Samtidigt så sörjer vi dig, vår älskade, saknade Jesper! För det är så tomt utan dig, så ljudlöst på något sätt. Du fyllde så mångas liv & nu när du inte längre gör det, så märks det så väl. Det skrattas inte lika mycket, det busas inte alls lika mycket & framför allt, så skiner inte ditt leende längre här hos oss, för nu skiner du uppe bland molnen... Hela du saknas, av så, så många!  Jag vet att du är med oss ändå, men det är inte samma sak vet du. Du behövdes här hos oss & det önskade jag bara att du kunde ha förstått. Nu är det försent, men kom ihåg att jag dömer dig inte - det är bara min saknad & smärta som skriker efter dig min bror.. Jag älskar dig, nu, då & för alltid, vi hörs!<3