14/8 - 2017

Väggarna är vita, på nästan alla fönster så kan man se de avtryck som paniken lämnat efter sig, genom någon tidigare patient. Det ropas på hjälp hit & dit. Med dörren på glänt så lägger jag märke till varenda gång som någon går förbi. Jag analyserar varje liten detalj i rummet, inte för att dom är många, utan för att allt ser så stort ut, då rummet är så kalt. Har mest suttit på sängkanten & låtit tårarna få falla fritt. Känt sorgen över de kaos som varit & blivit i mitt liv. Fått Lergigan, blivit trött & tänkt att jag borde gå & sätta mig med dom andra, men de gör jag inte. Utan jag sitter istället här; inte glad, inte ledsen, inte arg, inte förväntansfull, ingenting. Bara tom.  Jag trodde ju aldrig att det kunde bli såhär, men samtidigt så handlade det ju hela tiden bara om, när. Det handlade aldrig om, utan när. Och när, är tydligen nu. Jag försöker hitta tillbaka till livet, till hoppet, ljuset, till livet, än fast det känns långt bort. Jag har ju varit vilsen så länge & nu ska jag helt plötsligt försöka hitta vägen tillbaka. Allt handlar ju inte bara om viljan, för viljan den har jag - utan det är orken, tålamodet, styrkan. Det är där det brister, inte håller, det är där jag havererar. Men i samma sekund som jag faller, så står jag givakt inför livet igen, för jag vill ju inte låta mig själv gå under. Därför så försöker jag, än fast oddsen går emot mig, hela, hela tiden. Precis så som solen lyckas tränga sig igenom molnen, fönstret & persiennerna, för att sedan nå ända fram till mig, där jag sitter på sängkanten med tårarna. Så ska jag själv tränga mig igenom mörkret, demonerna & motgångarna, för att tillslut nå mig ända fram till livet. Och om jag så ska behöva dö på kuppen, så kommer det vara värt det - för mitt kämpande är inte bara mitt.. Utan jag kämpar för & med så mycket & så många andra, än enbart mig själv.