05:39

Aldrig en stilla stund. I mitt huvud existerar inte en lugn sekund. 24 timmar, dygnets alla timmar, så plågar min hjärna mig. Den maler på med överväldiga tankar som blir till katastrofer, som i sin tur blir till rädsla, oro & ångest. Jag försvinner bort ifrån nuet & slukas totalt upp utav det oändliga mörkret. Jag gråter, skär, slår & skriker inombords. Nyss var klockan 22:00 & nu, nu är klockan 05:39. Vart har jag varit? Nu är det ju egentligen en ny dag, men så känns det inte för mig. För jag fick aldrig somna & vakna upp för att sedan börja om på nytt. Nej, allting bara fortsätter, precis samma lika som alltid.  Jag vet inte riktigt vem jag är längre. Jag undrar; finns jag ens? Syns jag? Hörs jag? Kan man se smärtan som speglas så blankt i min tomma blick? Eller är det bara jag, bara jag som kan se den..? Är mina tårar osynliga & mina skrik ljudlösa? Folk som bara går förbi, inte har tid. Men vet ni? Man väljer vad & till vem man vill ge sin tid till. Allt handlar om hur viktigt man tycker att det är. Jag ser det onda. Jag tar emot en massa skit. Jag blir illa behandlad. Jag blir sviken. Trots det: ser jag till det goda. Försöker sprida glädja. Försöker att inte behandla andra illa. Sviker inte andra. Men jag litar på få, blir ofta sårad, och det slutar med att jag mår dåligt. Är det så det ska vara? Jag önskar bra en endaste sak; att jag fick hitta hem. Det är skillnad på ett hus/lägenhet & ett hem & jag vill hitta hem!! Jag känner mig inte hemma någonstans. Inte i huset i Gunnarn, inte i lägenheten, inte någonstans. Vart är hemma för mig? Kanske är det där jag minst anar - eller där jag mest anar..?  Nåväl.. Nu ligger en hel jävla dag här framför mig & det tas för givet att jag bara ska ta mig igenom den. Idag känns inte som en bra dag, överhuvudtaget... Men, det återstår att se!