..

Aldrig förr har dagarna varit så lika men ändå så olika varandra. Aldrig har att andas, varit så påfrestande. Framtiden har aldrig känts såhär oviss & skrämmande. Någonstans så har jag alltid lyckats finna någon liten, liten ljusglimt men inte nu. Inte nu när jag behöver det som mest, då kan jag inte. Jag är förlorad utav mig själv, dömd för alltid. Otröstlig, rubbad, helt enkelt så jävla förstörd.  Vart är livet? Vad ÄR livet? Är detta livet? Är här & nu, mitt liv? Motbjudande, vidrigt. Ingen sömn inatt, ingen sömn igår natt & inte heller natten innan det. Oron växer & blir starkare än mig, starkare än vad jag själv, någonsin kommer att kunna bli. Regnet öser ner, björken håller på att ha tappat alla sina gula, gamla, sköra löv. Dom faller ner till backen en efter en, efter varandra. Jag kan relatera till hur de faller, hur jag, likt löven inte längre gör någon nytta, inte längre fyller någon funktion. Hur jag bara plötsligt tappar greppet & faller ner mot marken. För hur mycket kan man egentligen begära utav en människa att klara av? Är det rättvist att be människan kämpa för något som det inte finns någon garanti på? Jag menar, jag har ju gett allt jag äger, allt som skulle kunna betyda något. Jag har ju sagt allt jag tror, försökt med allt jag kan & alltid hoppats med det lilla jag haft. Jag har alltid tänkt att livet skulle vara ömsesidigt på något sätt, men de är det ju inte - långt ifrån. Livet tar & tar för att sedan väldigt sällan, ge mig något tillbaka. Jag har omedvetet, jämnt levt på hoppet att "allt ordnar sig", men det finns inte nu, det går inte. Ingenting kommer att ordna sig, för allt blir bara värre. Jag känner inte mig själv längre, ångesten har fått en helt ny definition för mig nu. Dagarna skiljer sig knappt ifrån varandra längre. Hopplösheten har, trots att jag gjort allt för att förhindra det, byggt bo inom mig. Jag kan inte längre vara lugn - jag har förlorat all kontroll, förstår dom inte det? Det gör för ont, det är för mörkt för att jag ska kunna vara sansad. Jag är för(störd) för att kunna lita på att något ska bli som det borde. Jag är desperat, ständigt på flykt, inte längre lika naiv, utan lite (mycket) mer tveksam. Det är aldrig frågan om att förlora något längre, för allt är redan förlorat. Det är snarare frågan om när jag bara ska släppa allting helt. Jag säger det på ren rutin numera; "förlåt, men vad var det jag sa".. Jag ger inte ifrån mig mer än nödvändigt, helst inget alls. Mitt sätt att kommunicera & förmedla har fått helt andra kontraster. Ingenting är som det brukar, som det borde vara & jag.. ja, jag låter det bara få vara vad det är.  Det är svårt att slåss när man inte har något att slåss med. Inte ens mina armar ställer upp i försvar numera. Jag döljer inte tårarna längre & såren möter inte sina kanter, utan dom glipar & läker på varsitt håll, aldrig igen sammansatta. Smärtan lämnar efter sig större avtryck nu, allting känns mycket eller inget alls. Allting är annorlunda - jag är inte jag längre.