..

Dom sa att allt skulle ordna sig, att jag skulle bli starkare med åren. Det ordnar sig inte & jag har blivit svagare med åren. Ingen dag är den andra lik & utan förvarning så dras jag ständigt med ner i det meningslösa. Är det verkligen såhär livet ska vara? Är jag inte starkare än såhär? Tiden läker inga sår, för tiden lämnar bara efter sig ännu fler sår. Jag räcker aldrig till, jag fixar ingenting. Det var inte såhär jag såg på mitt liv för två år sedan, då jag såg allt som låg framför mig & som jag trodde var det som skulle få mig att känna mer livsglädje, men det mesta har nu skett & jag står förtvivlat kvar på samma plats & ser livet passera mig långsamt förbi. Har jag inte sett eller tagit alla chanser? Har jag förstört mitt liv? Jag tittar på mig själv & jag undrar bara vart den livfulla, kreativa & framgångsrik tjejen försvann? Har mörkret slukat med sig henne & lämnat mig kvar här ensam med alla frågor utan svar? För vad gör man egentligen när man maktlös står & ser på medan man bryts ner mer & mer för varje dag som går & känner att man inget lyckas göra för att stoppa det hela. Vad gör man när man vill något så mycket, men aldrig lyckas få något resultat? Vad gör man när flera av ens drömmar bara går i krasch & framtiden bara blir mer & mer suddig. Vad gör man när det bara känns som att man gör alla besvikna & aldrig känner att man kan ge något bra. När man gång på gång faller ihop, kämpar efter andan & skriker åt sig själv att det inte ens är värt att försöka mer. Vad gör man när kroppen säger ifrån, vägrar slappna av & får mig att tro att något är fysiskt fel. När man hela tiden får den där klumpen i halsen så fort man ska göra något som får min osäkerhet att stiga till max. Vad gör man då? När man inte längre känner sig som en människa, utan som något helt annat, något sönderslaget & trasigt.Vart ska jag börja? Hur ska jag ta mig till för att stoppa hjärtklappningen, för att inte glömma bort att andas, för att inte falla ihop, för att inte låta panikångesten ta över mig? Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig, vad jag ska skydda mig själv med, förutom att fly. När blev det såhär svårt & jag så svag? Jag var ju helt säker på att jag aldrig mer skulle tappa kontrollen... Att jag aldrig mer skulle behöva ljuga för mig själv & säga att jag visst mår bra, när jag i själva verket är så långt ifrån det bara går att vara. Jag känner mig som ett litet otröstligt barn, för det spelar ingen roll hur jag vrider & vänder, skriker & gråter, hoppas & ber, det är ändå inget som går. Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna hålla tillbaka tårarna & rädslan, den lilla stund som jag måste vara bland andra människor. Det finns inget värre än att känna hur man bara inte räcker till, hur man bryts ner för minsta lilla grej & ger upp så lätt. Jag vill bara blunda & inte öppna mina ögon för än den dagen är kommen. Den dagen då jag känner att jag orkar med allt igen. Då jag känner att jag har någonting att stå på, någonting att ge. Jag har svårt att tro att alla människor har någon mening med sitt liv, något uppdrag att genom & slutföra. Jag tror inte att det är tänkt att jag någonsin ska få njuta av mitt tonårsliv, för än så länge så har jag bara fått sträva efter att överleva en dag i taget i detta helvetet.