NÅGOT VÄRT ATT TA TAG I

Nej ni, nu tycker jag det är hög tid för vädret att gaska upp sig. Det har verkligen varit samma väder i flera dagar nu och precis sådär så att solen inte orkar tröga igenom molnen. Får väl tacka D-vitamintilskotten jag tar och hoppas att de ersätter lite utav det som behövs. Hur är det med er? Med mig är det bra och jag sitter just nu och äter äpple, macka och dricker kaffe för att ladda upp inför eftermiddagens kommande träning (Body Attack). Innan jag kom hem från skolan var jag dock iväg och gjorde ett läs-och-skriv-svårighets-test. Jag har genom tiderna (egentligen sen jag var 7 år då man börjar läsa och skriva) känt att jag har läs-och-skriv-svårigheter. Jag är en allmänt långsam läsare som inte direkt tycker om att läsa böcker, samt att jag oftast måste läsa om en text flera gånger för att förstå sammanhanget. När jag var liten var min största fobi i skolan de gånger man hade högläsning i klassen. Jag lyckades alltid haka upp mig och det tog lång tid innan jag kunde tyda vad det var som stod. Något som jag än idag fortfarande har svårigheter med. Allt som allt tog testet, samt att få resultaten en timme och det visade sig att jag ligger 4 poäng över riskzonen för Dyslexi. Dock berättade Spec-läraren Malin att man får räkna +/- 10 poäng då det kan finnas uppfattningsfel osv. Även om inte testet i sig visar att jag ligger i riskzonen så innehöll det fortfarande ingenting som testade av min läsförmåga. Malin ska därför leta reda på ett gammalt läsförståelse-test jag gjort och se vad resultatet var på det, samt att jag förmodligen kommer få göra om det för och se vad det visar nu. Detta är som sagt något jag innerst inne alltid känt av, men något som jag inte tagit tag i förens nu. Kanske beror det på att jag som liten inte riktigt velat inse det varken för mig själv eller andra och därför valt att ”under-prioritera” det.  Det känns i alla fall väldigt skönt att jag gått iväg och gjort testet och att jag (om det visar något annat senare) kan få ett mer konkret bevis för att detta är något jag har svårigheter med. Framförallt för studier senare i livet osv.  Det blir också en trygghet att känna sig så förstod och tagen på allvar. Min nya engelskalärare som faktiskt har Dyslexi själv och fick reda på det först när hon var 50 år, sa även hon att sådana typer av svårigheter inte ska behöva begränsa ens skolgång och att hon mer än förstår om man har svårt med det. Väldigt motiverande att höra, för att inte tala om hur lättad jag kände mig när hon sa det då jag haft det extra svårt med läsning i just engelska.