Tvåsamhet

Jag kan så lite om ämnet att jag inte ens vet skillnaden mellan förälskelse och kärlek. Under min uppväxt och liv har jag känt många starka känslor. Jag har inget talets förmåga, min hals knyter sig på en gång och tårar forsar, oavsett glädje eller sorg. Varje gång en stor känsla infunnit sig har jag bearbetat denna genom ett skrivande. Jag har skrivit brev, dagbok, blogg, anteckningar. Men på något sätt har mitt skrivande blivit lika stumt som mitt tal, i alla fall när det kommer till detta ämne. I tre års tid har jag varit tyst. Oavsett vad kärlek och förälskelse betyder så är jag så kär och förälskad att det känns som om jag hamnar i ett vakuum när jag tänker på honom. Den tillgivenhet han visar mig varje dag är som den varmaste, tryggaste kram. Jag har sådan tilltro till honom att jag skulle lägga mitt liv i hans händer och det utan att tveka. Det känns som att jag finns med i hans tankar i varje beslut han tar och det går inte en dag utan att han visar sin uppskattning till mig. Med honom får mitt liv en finare färg, en gladare melodi och skratten tar aldrig slut. Han är den roligaste människan jag vet och varje gång jag ser honom göra sig rolig blir mitt hjärta varmt av kärlek till honom. Mina känslor för honom är så stora att varken orden kärlek eller förälskelse räcker till. Det är varken enkelt, smidigt eller praktiskt men det är det absolut största och det bästa. Innan jag träffade honom hade jag bestämt mig för att leva livet singel, bli rik och vara för alltid lyckligt fri. Det var svårt för mig att anpassa mig till en sorts tvåsamhet. Det var många gånger det kändes som om det skulle ta slut, jag kunde bara se mig själv och mina egna behov, han var en biroll i det som var mitt liv. Men det gick aldrig att gå isär, oavsett hur vi bråkade. När jag en gång fått se och uppleva livet i den starkaste färg kunde jag inte släppa taget. Och nu är vi här, tre år senare. Jag är så tacksam över att han gav mig tiden. Och stolt över mig själv och hur jag som individ mognat och landat. Idag har jag svårt att se mitt liv på något annat sätt än med honom. Jag vill skratta med och åt honom till mitt sista andetag, hålla hans varma hand, se in i hans fina gulliga ögon och känna den där stora, stora känslan. Jag vet att om bara jag vill, så finns han där för exakt det och jag känner mig som världens mest lyckligt lottade människa. Nu är jag inte stum längre och detta är mitt livs första kärleksbrev. Förhoppningsvis inte heller det sista.