Tack till mig

För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om att vissa saker är svåra att förändra. ”Kamper som det känns som att man alltid utkämpat, som aldrig går över. Saker inom en som sitter kvar. Den där självkänslan och självbilden, som man trodde hade utvecklats och blivit något annat, något bättre. Men som i bekanta situationer får en att inse att man är precis densamma som man varit i alla år. Den reagerar likadant, beter sig på samma sätt, använder invanda tankegångar.  Det är svårt att acceptera att vissa saker inte förändras.”Igår var jag med om en händelse som fick mig att inse att allting visst har förändrats. Jag har visst utvecklats och ingen, inte en endaste liten, del av det där jag ogillat hos mig själv finns längre kvar. Ingenting gör ont längre. Ingenting sitter kvar. Jag är vuxen nu, stor och mogen nog att ta kloka och hälsosamma beslut. Jag skadar inte mig själv längre. Vilken känsla. Tack till mig. Jag är bäst på att växa.