Rakt in i kaklet

Den här sommaren har varit fucked up. Samtidigt som jag har haft så jävla roligt och skrattat massor, fått utvecklas, fått hjälpa andra människor utvecklas och lärt mig ett helt nytt yrke från grunden så har jag också gråtit på toan, vaknat om nätterna, planerat i sömnen och inte kunnat andas riktigt ordentligt. Mina sista veckor kändes, minst sagt. Jag glömde bort min pinkod på mobilen, jag kunde öppna ett dokument och plötsligt inte ha den blekaste aning om vad jag skulle skriva, jag kunde ringa ett samtal för att sedan glömma bort vad jag ville få sagt. Jag, Sveriges piller-narkoman no. 1 glömde ta mina vitaminer och p-piller om morgnarna. Sista dagen var som i en dröm, mina fingrar dunkade för att sakta försvinna från denna planet, mina armar domnade bort, verkligheten suddades ut. När jag kom hem sköljdes tusen dagars känslor över mig och utmattningen drog mig till golvet. Jag bara grät och grät och grät och grät. Tröttheten tog över och jag gav upp.