Proffs på att vara ensam

En sak som jag är otroligt tacksam för är att jag blivit proffs på att vara ensam.  För ett och ett halvt år sedan kändes det obekvämt att äta mat ute ensam. Men framförallt kändes det fruk-tans-värt att varje dag komma hem till en tom lägenhet och behöva umgås med mig själv och min egen tystnad.  Idag äter jag ensam ute på stan hela tiden utan att ens reflektera över det, och jag har lärt mig uppskatta friheten i att bo själv.  Spenderar man mycket tid själv lär man känna sig själv på ett helt nytt sätt. När man är ensam är allt liksom ett blankt papper. Ingen är där för att påverka ens tankar eller viljor. Man lär sig vad man verkligen gillar för mat. Vad man helst äter när ingen annan är med och bestämmer. Man lär sig precis hur slarvig, eller ordningsam man är, och hur det kan variera beroende på ens humör. Man lär sig hur man helst spenderar sin tid en ledig dag. Man kanske lär sig att man älskar att träna. Och basta. Vad man har för humor, vad man blir glad av, vad som får en att må bra på riktigt.  Alla dom här sakerna jag lärt mig om mig själv har gjort mig till en så mycket lugnare och mer harmonisk människa. Jag har inte samma stress över att "hitta mig själv" och att alltid behöva tänja på gränserna både hit och dit, vilket är så himla skönt. Det känns vuxet, fast på ett bra sätt. Jag är trygg i mig själv idag. Jag vet vem jag är. Jag har fått en helt annan inställning till mig själv också. Har liksom insett att jag, precis som alla andra, är en människa vars känslor och hälsa ska tas på allvar. Att umgås med bara mig själv har fått mig att inse att jag finns, och att jag spelar roll, på riktigt. Rekommenderar verkligen alla att umgås mer mer sig själva, det gör underverk.