Levande död

Igår var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Under fredagen hade en av mina närmaste vänner som har en historia av psykisk ohälsa skrivit att hon inte behövs och inte orkar något mer. Detta är inget ovanligt och jag hade som vanligt försökt vara förstående, stärkande och peppande. Under lördagen skrev jag till henne på morgonen, ringde på förmiddagen, och skrev igen på eftermiddagen. När hon inte svarade skrev jag till hennes bästis, bästisen sa att hon skrivit under fredagen och sagt att hon skulle signa ut nu. Då förstod jag att hon var död. Jag ringde hennes bror, hennes mamma och skickade sms. När ingen svarade förstod jag att de var hemma hos henne och sörjde och jobbade så gott de kunde med allt det praktiska kring hennes död. En kvart gick och jag levde med vetskapen av att ha förlorat en mycket, mycket nära vän som jag har en väldigt speciell relation med. Hon var död och jag hade misslyckats som vän. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle få skratta med henne igen. Att min tid som hennes vän och den speciella humor och relation vi har skulle begravas med henne. Tillslut ringde jag vår gemensamma vän som av någon sjuk anledning befann sig tre minuter därifrån. Hon hade också försökt få tag på vår vän under dagen utan framgång. Hon sprang dit och hittade vår vän, levande.