Jobbigt

Jag gick in i mitt förra förhållande med inställningen "förvänta dig inget, så kommer du aldrig bli besviken". Helt sjukt, jag vet. Men också ganska nice.  Man blev aldrig besviken när han inte kom i tid, för man räknade alltid med att han skulle vara minst en halvtimme sen.  Man tog det aldrig på allvar när han gjorde något som du inte gillade. När man bråkade förlät ni varandra rätt snabbt. Han förlät dig för att du hade startat ett bråk, och du förlät honom för vad-han-nu-hade-gjort. Man bad aldrig om något. Förväntade sig aldrig något. Och allt bra som hände var bara plus. Allt fint han gjorde och sa var BARA pluspoäng. Som en hund. Duuktiiig pojke. Helt sjukt, jag vet. Men också ganska nice.  Man var inte jobbig.  För jobbig är ju det värsta man kan vara som flickvän.  Jag gick in i mitt nuvarande förhållande med inställningen att jag är värd någonting. Att jag inte ska förvänta mig att få mindre kärlek än vad jag ger, och jag ska inte acceptera att bli behandlad dåligt. Någonsin. Ganska sund tanke va? Ömsesidig kärlek; ge det man får, få det man ger. Enkelt. Men också jävligt onice.  För vad händer när man inser att man ger mer än vad man får? Det blir inte enkelt. Det blir inte ömsesidig jävla kärlek.  Man blir jobbig. Ifrågasättande. Saknar inte du mig som jag saknar dig?  Det är så energikrävande att förvänta sig saker som man inte får. Självdestruktiv. Jobbig. Galen? GEE mig bara din kärlek. Ge mig den.  Men ge mig den inte för att jag säger det. Ge mig den för att du vill det. För du vill väl det? Älskar du mig fortfarande? Äääh. Så jävla jobbigt att vara kär, vara i ett sunt förhållande och ha förväntningar på sin partner. Give me a fucking break.