I made it

Jag har tagit examen, det är absolut superkul. Men ärligt, är det en så big deal egentligen? Om man tänker på vilket enkelt liv jag haft. Jag borde kunna göra mycket mer än så. Med tanke på hur privilegierad jag är borde både jag och min omgivning kräva så otroligt mycket mer av mig. Folk blommar ur fattigdom och förändrar hela världsdelar och här sitter jag bekvämt, har chillat 3,5 år och folk ska fira min så kallade framgång? Aja, oavsett huruvida detta är ett stort steg eller inte för mig så är det ändå coolt ur ett större perspektiv, min mormors far såldes som barn/slav när han som krigsbarn kom till Sverige, min mormor fick avbryta sin skolgång för att spendera sin barndom gömd i skogen, min mamma och pappa städade viktiga byggnader i Stockholm för en skitlön, arbetade på svartklubbar, ålderdomshem och kämpade sig fram genom förorter kantrade av missbruk, våld och ett system som inte trodde på dem på grund av deras ursprung. Sedan kom jag, en endaste gång har jag fått höra att jag inte kan på grund av vart jag kommer ifrån. Under resten av min tid i utbildningsväsendet har jag blivit trodd på, utmanad och satsad på. Alla har trott på mig, hela tiden. Jag har alltid haft det bra, fått mina rättigheter tillgodosedda. På arbetsplatser, i gemensamma utrymmen, i skolan, i hemmet. Jag är så tacksam. Tacksam för alla som vandrat vägen innan mig, som hejat på mig och som offrat av sig själv för min skull. Jag är så tacksam för alla som kämpat innan mig, som inte gett upp och som haft en tro på att det kommer en bättre tid. Världen förändras hela tiden, folk uppfinner sjuka saker, skapar skillnad och kämpar för det dem tror på. Jag står kvar och stampar på samma ställe som 2017, mina inlägg här ser exakt likadana ut nu som då. Jag älskar att festa, shoppa, skratta, vara fin, chilla och titta på dokumentärer. Jag borde göra så mycket mer, fortsätta vägen fram för de som kommer efter mig. Men jag antar att jag helt enkelt inte är redo för något stort ännu.