Ett förlorat leende

Jag har ont i huvudet, mitt öra gör ont, jag kan inte blinka. Jag kan inte gurgla flourskölj efter tandborstningen, jag kan inte rynka pannan eller dra upp ögonbrynet, jag kan inte göra en pussmun, jag kan inte blotta mina tänder. När jag gråter, gråter bara halva mitt ansikte. Men det absolut värsta är att jag inte kan le. Mitt leende har alltid varit det jag är mest nöjd med när det kommer till mitt utseende. Mina tänder är perfekta efter fem år med tandställning och mitt leende är stort, varmt, glatt och symmetriskt med fina smilgropar. Men nu kan jag inte le längre. Det började med värk i örat och ryckningar i ögat och 15 timmar senare var halva ansiktet förlamat. Mina sociala medier exploderar med bilder på mitt nya utseende, förhoppningsvis tillfälliga utseende. Men mellan tagningarna gråter jag, eller i alla fall halva jag. I andra perspektiv är detta en skitgrej, jag vet det. Men det är så fruktansvärt jobbigt att varje gång jag skrattar bli medveten om hur halva ansiktet faktiskt inte skrattar, hur varje gång jag hör något kul och vill dra på mungipan så händer det ingenting. Imorgon är det min födelsedag och min första dag i skolan med 50% av mitt ansikte. JAG BRYTER IHOP Kommentar 2018-03-06: Mer forskning kring Bells Pares och psykisk ohälsa, tack.