Det jobbigaste är inte när det är över

Det jobbigaste är att hitta tillbaka till sig själv igen. Hur tar man sig upp när någon man tyckte så fruktansvärt mycket om bara tog och tog och tog. Delar av min person och min själ är omprogrammerad av denna människa. Jag har gjort, gått med på och accepterat saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag kröp på knä efter en människa jag i efterhand har insett att jag inte ens kände. Allt var en enda stor hög full av lögner. Jag accepterade varenda en av dem och sedan hittade jag på mina egna berättelser och anledningar för att få dem att verka troliga och riktiga. Jag förstår inte ens hur jag kunde hamna i denna situation? Jag är inte en "sådan" tjej, jag är stark, tuff, cool, smart, driven och rolig. Hur kunde JAG hamna i den klassiska kvinnofällan, bli kär i en man som manipulerade, ljög och utnyttjade. Men såklart kom det även ut något gott av detta, som det gör med det mesta. Nu FATTAR jag att man inte behöver vara en "sådan" tjej för att hamna med en man som skadar. Jag förstår att det även kan hända de allra starkaste, modigaste, smartaste och tuffaste kvinnorna. Jag tror inte att jag tidigare har förstått det till 100%. Jag har även fått en starkare förståelse för hur svårt det är att bryta med någon trots att den är en idiot utåt sett ifrån. För i stormens öga vill man så himla gärna, man lurar sig själv och man blir lurad av den som skadar. Man blir blind för det onda, vägrar att inse och man kan inte inse att detta inte är bra och hållbart. Jag är tacksam för denna erfarenhet. Jag vill aldrig mer uppleva det igen. Jag skulle ta tillbaka honom.