Ålderskris

Jag tror jag är inne i min livs första ålderskris. Mina vänner gifter sig, köper bilar, lever sina liv i samboskap. Jag gör detsamma även om det är med lite mer äventyr, lite lösare tyglar, lite vildare. Men fan, samtidigt som jag verkligen vill växa ihop med den här personen, verkligen älskar honom och allt han är så skrämmer det mig. När man bor ihop med någon, måste ta hänsyn till en partner, sin andra hälft, då är man verkligen vuxen och en del av ens frihet försvinner. Jag kan inte göra exakt vad jag vill, när jag vill. Jag behöver dubbelkolla, informera, kommunicera och jag är inte van vid detta. En dag när jag spontant vill styra ett party kanske han vill ha en romantisk middag. Det skrämmer mig att inte kunna leva efter mina impulser för jag har gjort det så himla länge, blivit van. Jag tycker inte om att planera in saker, mitt jobb är stressigt och därför vill jag lämna min fritid öppen, kunna styra en fest på fem minuter eller stanna hemma och slöa en hel dag. Jag vill inte behöva checka av, kolla läget, jag vill göra det jag vill. Det skrämmer mig att åren går, att jag blir äldre och att jag nu helt plötsligt förväntas tänka och agera som ett vi, såklart inte alltid och med allt, men ändå. Jag vill bara vara tvärung en liten stund igen, 20 år gammal, student, bo hemma, ha bra med pengar och kunna dricka shots och dansa till gryningen. Samtidigt vet jag att jag fortfarande kan göra allt detta. Jag kan dansa till gryningen, jag kan shotta, jag har pengar. Men det är inte samma sak att festa som 26 årig högskoleutbildad heltidsjobbare med sambo som att festa som en 20 årig skön tjej som pluggar.Min rynka i pannan har spridit sig och blivit tre, min hud har skapat sig vågor, celluliter och gropar, mina tänder blir gulare, mitt hår mörkare. Detta är saker som ingenting är värt när det väl kommer till kritan. Men vad fan, jag trodde jag skulle vara krispig och fräsch livet ut. Detta skulle aldrig hända mig. Men nu är jag här. Jag tänker mycket på hur mitt utseende förändras och jag tänker på de vägval jag har. Antingen ger jag med mig, förlorar kampen och börjar arbeta mot åldrandet. Botox, fillers, behandlingar, vad man nu kan göra. Eller så står jag upp för mig själv och lär mig acceptera livets och tidens markeringar på mitt yttre. Jag vet också att i dagens moderna samhälle spelar ålder mindre roll, jag kan springa på stan tills jag är 70+ och behöver rullator och dagligen läser jag artiklar och texter om kändisar som ångrar skönhetsingrepp, som omfamnar åldrande och som omformulerar standarden för skönhet. Jag lever i den bästa tiden och kommer ha roligt tills den sista dagen.