?

Jag har aldrig varit en ångestfylld person. Verkligen aldrig.  Men nu känns det som att jag har ångest över allt.  Ångest när jag ätit för mycket mat, eller mat som är dålig för kroppen.  Ångest när jag är i min lägenhet. Alltid. Ångest när jag är hemma hos mamma för det känns som hemma, men ändå inte som mitt hem längre. Ångest över att min pappa ringer mig hela tiden. Ångest över att jag inte tycker om det och ångest över att jag själv aldrig ringer till honom.  Ångest över att jag inte vet vilken stad som är mitt hem längre. Ångest över att jag alltid "åker hem" men inte ens vet vart det stället är.  Vissa människor kanske har lätt att bli bekväma i ett hem. Så länge deras saker är där så känns det som hemma. Så är det inte för mig. Jag vet precis vad som krävs för att jag ska känna mig hemma och jag får ångest över att det är så-jävla-långt-bort just nu. Flera år långt bort. Jag klarar det inte. Ångest över att det är tre år kvar på min utbildning. Ångest över att jag valde fel stad att plugga i.  Ångest över att jag blir äldre, tjockare och fulare för varje dag som går.  Ångest över att jag ändå LÄNGTAR tills jag blir äldre, för då kommer jag åtminstone ha tagit examen och ha pengar och frihet  Ångest över att allt är ett jävla hamsterhjul och ingenting någonsin faktiskt förändras, även om man jobbar hårt och allt det där.  Bara grov fucking ångest. Hela tiden.