Orättvist.

Idag frisk förklarade jag mig själv ifrån en 4 dagars förkylnings influensa. Jätteskööönt, började städa och tvätta och strukturera upp hemmet som fått förfalla. När plötsligt... En tanke, en sån som jag vet att folk skulle sagt att jag inte får tänka, om de visste. Men ingen får nånsin säga åt mig vad jag får och vad jag inte får tänka, för jag måste få tänka precis allt. Jag tänker att det är sjukt orättvist att jag blev frisk, när du inte blev. För du skulle ha blivit. Jag tänker att det är sjukt orättvist att jag får ta första efter man vart sjuk koppen kaffe, och du aldrig fick. Alla vet att det är den bästa kaffen. Du hade också viljat tvätta och städa rent efter du varit sjuk och fått din ork tillbaka. Du hade gjort likadant. Jag tänker att det är orättvist att jag blev frisk när du inte blev. Det kunde lika gärna varit jag, det borde varit det. Du är så sjukt saknad. Det är orättvist. Det är inte ilska jag känner, det är bara en typ av uppgivenhet. Att jag får uppleva någon känsla som du inte fick. Givetvis har du känt den innan, och jag är medveten om att vi pratar om en vanlig förkylning. Men det spelar ingen som helst roll. Detta var min första gång som jag blev sjuk sen du var det Mamma. Min första gång jag varit sjuk utan dig. För du hade någon magisk kraft, så även om jag inte bodde hemma, så kom det minsann alltid ett sms varje gång jag blev sjuk, utan att du visste, som om att du visste ändå. Mamapowers. Men jag levde igenom det här också.