Om mindre än 12 timmar.

14 oktober. Om mindre än 12 timmar så har jag genomlidit min mammas begravning. Hur sjuk är den meningen ens? Det är en mening jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva. Om 12 timmar så så har jag suttit och lyssnat på ett begravningstal, om min egen mamma. Om 12 timmar så kommer jag att ha stirrat på blommor. Jag kommer att ha stått och frusit på en minneslund. Om 12 timmar så har jag ätit smörgåstårta och sitter väl och tvingar ner en kaka eller nåt annat värdelöst och vill hem till min säng. Om 12 timmar förväntas jag verkligen ta någon form av sista farväl? Det är väl därför man har begravningar, för att få någon form av avslut. Det är så korkat. Jag kan inte, det bara är så, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna känna någon form av fulländat avsluts farväl. Men varför skulle jag? Jag är inte redo för detta, om 12 timmar har bara ett väldigt öppet sår blivit vilt blödande igen. Jag hoppas att den här begravningen ger någon annan något, för mig ger den iallafall absolut ingenting. Åtminstone inte i det syftet som en begravning är tänkt. Allt detta, om mindre än 12 timmar.