Idag är jag en stolt vän

Jag lärde känna den här kvinnan och hennes syster för många år sedan nu. Vi träffades ute i skogen på en utomhusfest bland blomster och buskage. Vi blev kära vid första ögonkastet. Jag med dem och dem med mig. Vi har under åren haft en turbulent och passionerad kärleksrelation, nästan jämförbar med ett intimt partnerskap. Det är ju också dem man är som närmast och som man känner som mest för - som man ibland går i klinch med. För att det ligger så mycket bubblande kärlek under ytan, som ibland inte vet vilken riktning den ska ta. På grund av våras alla stora hjärtan och förståelse har vi alltid kunnat samtala om våra olikheter, accepterat hur vi fungerar olika som personer och hittat mellanvägar för att nå varandra. Detta har ju gjort att vi har kommit varandra ännu närmare. För vi är ju alla olika och man kan aldrig förvänta sig att någon tänker likadant som en själv. Det är ju också det som är det fina med oss alla. Att vi alla är olika. Men ändå lika. Vi är alla skapta från samma universum, av kött och blod. Vi är alla en - ett med universum. Av alla dess djur, hav, växtligheter och luft.  Idag ser jag inte Sverige som mitt enda hem. Det är där jag är född och jag är en stolt svensk på grund av att jag är glad och trygg över min uppväxt i det här landet. Många av mina släktingar och bästa vänner är bosatta här. Idag reser jag världen över och där min resväska hamnar, det anser jag som mitt hem för då. Jag skulle vilja kalla mig för en jordbo. Jag är tacksam för att jag alltid blir så positivt bemött på de platser i världen jag valt att slå mig till ro under perioder, av människor som tar mig under sina armar och tycker att deras hem är lika mycket mitt. Av att vara hemma i Sverige just nu och hälsa på, och att få vara en del av all den oro som sker nu inför det här viktiga valet - får mig att känna ångest i hela min kropp. Har vi inte kommit längre än så här? Även om jag starkt ogillar vibrationerna som florerar runt just nu, om att vissa skulle vara mer värda än andra, så är jag ändå väldigt glad att få vara här just nu så att jag kan få bidra i det här valet. Mira Berglind, som är systern jag pratar om ovan - skrev en oerhört rörande text som jag läste igår kväll innan jag gick och la mig. Jag vaknade upp och läste den igen. Min lilla Berglind hon kan hon, vilka vackra ord och vilket fint budskap. Jag är så så stolt att ha henne som min vän, som är så genomsyrad av bara en massa kärlek för allt och alla. Så därför skulle jag vilja dela hennes text här, för er att ta del av.__________________________________________________________________________Text av Mira BerglindJag minns när jag och mormor promenerade i svampskogen. Det är tolv år sen nu.Vi gick över myrarna, trevade oss fram genom de snåriga blåbärsbuskarna i skogen där jag växt upp. Mormor var 74 år då, och hade långsamt börjat tyna bort i dimmor av glömska. Det var en såndär krispigt kall men slående vacker höstdag.Mormor var betydligt långsammare än mig den här gången tillskillnad från alla tidigare gånger, och upptagen av svampjakten som jag var så hade jag helt plötsligt tappat henne ur min synradar. Jag minns att jag ropade febrilt och letade efter henne i flera minuter tills jag tillslut fick syn på henne. Min lilla mormor, som hade stannat flera hundra meter bakom mig för att titta upp mot trädkronorna.Hon drog mig till sig och sa att 'hon glömt bort att också skriva om det allra viktigaste i sina böcker'. Jag frågade om hon inte kunde berätta vad det var som var så viktigt. ”Om gemenskapen som trots allt fanns i helvetet som omgav dom i koncentrationslägren, om hoppet att det en dag skulle ta slut, men framförallt om drivkraften till att berätta och föra vidare, så att ingenting någonsin faller i glömska”. Och om hur det var det enda som fick henne och de andra överlevande att fortsätta orka. Jag var sexton år då, och det var nog den första gången som jag såg gnistor av hopp i hennes ögon. Mormor var fjorton år när hon kom till Sverige efter att hon gått dödsmarschen och suttit i tre olika koncentrationsläger. Hon var så mager att hon inte kunde stå upp på över ett år. Hela hennes släkt mördades, bortsett från mormor och hennes syster Judit som överlevde förintelsen. Hennes syster förblev fångad i mörkrets hårda handskar och stannade där för resten av hennes liv.Det är val snart. Låt oss inte rikta vårt missnöje på vår egen olycka. Om man tittar på planeten jorden från rymden syns inga gränser, inga skillnader utan man ser en planet som grönskar av liv. Låt oss tänka större än landsgränser. Jag hoppas att fler vågar öppna ögonen och se att mångfalden är vår största styrka. Vi får aldrig låta mörkret och ondskans krafter ta övertaget om oss.”Det får inte finnas vi och de, det finns bara vi”