Att säga upp kontakten med en familjemedlem

Det här med kärlek. Det är det jag lever för. Den drivkraft som tar mig framåt. Jag har helt orimligt mycket kärlek att ge och jag får också så himla mycket kärlek tillbaka från dem i min närhet. Jag är så tacksam för alla fina relationer som de här livet har givit mig. Villkorslös kärlek. Där man ger utan att förvänta sig något tillbaka. Där man älskar utan att försöka ändra på någon.  Jag hade inte tänkt skriva ett inlägg om detta men just nu känner jag att jag behöver skriva av mig och dela med mig. För att jag är sårad och känner en djup besvikelse över någon som har varit en stor del i mitt liv. För vad som kanske verkar se perfekt ut på min instagram och blogg, så har även jag ett liv med ups and downs precis som alla andra har.  I mitt liv har jag haft två pappor som båda av olika anledningar har valt en annan väg än att vara min pappa. Den ena valde träsket av alkohol och droger medan den andra valde en ny familj där vår relation inte längre var viktig. Så mina ungdomsår har minst sagt inte varit en dans på rosor, men det har gjort mig till den starka kvinnan jag är idag.  Under mina år i har jag haft en mamma som har varit den starkaste och bästa mamman man kan tänka sig. Även där har det varit några sliriga år, men där förlåtelsen blev ett faktum och vi väldigt naturligt hittade tillbaka till varandra för att vår kärlek till varandra är så strak. Där hon älskar mig precis som jag är och jag älskar henne precis för hur hon är. Idag är vår relation bättre än någonsin, och det finns ingen som jag älskar så mycket som henne.  Under mina år har jag också haft en bra relation till min mormor. Vi har varit väldigt tajta under de flesta av mina år på jorden, men ju äldre hon har blivit ju mer har hon krävt. Med orimliga förväntningar och när hon inte fått som hon har velat har hon jobbat hårt med att ge både mig och min mamma dålig samvete för att vi inte är tillräckliga för henne. Enligt min mening, så ofta som vi har ringts trots att jag har flängt runt halva världen under tiden så är det ofta, men inte tillräckligt ofta för henne. Under hennes år på jorden, på grund av att hon kräver så mycket av andra i sin omgivning så har hon valt att säga upp kontakten med folk kors och tvärs, så idag har hon inte en lika stor umgängeskrets som hon en gång har haft, vilket också har gjort lasset för mig och min mamma ännu tyngre att bära, eftersom hon då förväntat sig så mycket mer från oss. Dragit en massa paralleller om allt bra hon gjort för oss under årens lopp och genom det tycker att vi borde ge tillbaka till henne idag. Allt det här är bara en väldigt sorglig spiral. För jag vill inget hellre än att vår relation skulle kunna vara som den en gång har varit.  Men för mig måste kärleken vara bekymmerslös och utan krav. Vår fina relation förvandlades till en massa måsten och jag upptäckte de sista åren att jag inte längre ringde henne och umgicks med henne för att jag faktiskt ville det, utan jag gjorde det mycket för att jag visste att om jag inte skulle höra av mig eller svara i tid så skulle jag få en massa skit för det sen. Förr i tiden älskade jag att ringa min mormor, och umgås med henne, prata om livet och allt som hör till. För att relationen var enklare då och utan krav. För att vi accepterade varandra. Eftersom att jag en gång hyst så mycket kärlek för den här kvinnan, har jag förbi sett hennes mindre smickrande sidor - och fortsatt ha en relation med henne. För att vi är familj. Droppen gick när hon mitt i natten skrev ett lång email till mig när jag var på Koh Phangan, om hur hon tyckte att det minsann räckte med alla mina nakenbilder jag lägger upp, att nu vet ju hela världen redan hur jag ser ut naken, varför måste jag fortsätta söka bekräftelse. Vi hade en längre dialog men på grund av hur hon valde att fortsätta klanka ner på mina livsval och den jag är, så kände jag att nu får det vara nog. Jag vill inte ha hennes dåliga energi i mitt liv längre. Om en av dem jag känt längst i livet har missuppfattat hela min identitet och syfte, och inte förstår innebörden med varför jag lever mitt fria liv och gillar att vara naken, min passion till att inspirera andra till att våga vara 100% sig själva, att följa sin egen väg i livet - då får det faktiskt vara. Så trots att jag var väldigt sårad av hennes uttalanden som hon valde att skriva till mig kl 04:00 på natten väldigt berusad så avslutade jag vår relation på ett moget sätt. Så sedan dess har vi inte hörts. Tills nu när hon gjorde sig till känna och skrev till min mamma att hon minsann vill ha tillbaka en gåva som hon sagt till mig tidigare att jag har fått. Så har det alltid varit i vår relation, så fort vi varit oense eller haft en diskussion om något, då ska det direkt hotas om att hon vill ha tillbaka saker som hon en gång givit bort. Detta skulle jag vilja säga är bland de lägsta egenskaperna en kan ha. Gladeligen ska jag återlämna min present - med hopp om att hon mår bättre med det i sina ägor.  Sedan jag kom hem till Sverige nu har jag tagit upp telefonen så många gånger och varit påväg att ringa henne, av både en vana och för att jag hade velat ringa henne och dela med mig av mitt liv och hör hur hon mår och vad hon gör. Varje gång blir jag påmind om att vi idag inte har den här härliga relationen vi en gång har haft. Att hon inte accepterar mig för den jag är. Jag blir påmind om den komplicerade kärlek som bara är möjlig med henne. Därför har jag valt att inte ringa - och med all rätt känner jag nu. Jag skriver den här texten nu för att jag när arg och ledsen, frustrerad och sårad. Mitt liv är inte perfekt även om det kan se så ut med alla bilder på instagram. Jag är en person som alla andra med en himla massa bagage och konstiga familjedraman.  Man väljer inte sin familj. Var det någon som sa en gång till mig. Jag kan inte annat än att hålla med.Tur att vi är fria att välja alla vänner och kärlekar utöver det, som ger en positiv och bra kärlek - det är lika mycket familj det.Jag är oändligt tacksam för min mamma och min lillebror, som båda är bland de coolaste och mest kärleksfulla jag känner