klyschigt inlägg.

Jag har inte bloggat på väldigt länge, jag vet detta. Men jag måste på något sätt få fram mina tankar. Jag har haft dessa tankar i huvudet i flera veckor och nu vill jag få fram de i text. På senare år har jag alltid gått runt och sagt: "ingen är perfekt, alla har brister, jag är inte perfekt." osv. Det jag kommit på nu är att jag ändå, omedvetet, försökt vara perfekt. Jag har omedvetet tittat mig i spegeln arton tusen gånger per dag för att jag vill se så bra ut som möjligt, jag vill sträva efter idealen så mycket som möjligt och jag vill passa in så bra som möjligt. Att jag sagt att jag skiter i vad andra tycker om mig och att jag inte bryr mig så länge jag känner mig nöjd, har varit bullshit. Ändå har jag gått runt och sagt och haft som motto till mig själv och till andra att jag hatar perfektion och allt i kring perfektion. Och det är sant, det gör jag. Men problemet är att jag själv gått emot det mottot. Helt ovetande har jag gått runt spänt och tittat på hur andra ser ut, hur andra klär sig för att jag själv ska kunna passa in så mycket som möjligt. Jag har flera fobier och ett av de är att vara social och trevlig i stora sammanhang. Jag är en sådan person som hellre sitter vid ett bort och pratar med mina närmsta vänner än att gå runt och vara trevlig mot folk jag är obekväm med och inte känner så bra. Jag hatar det. Detta tror jag är en stor anledning till att jag försökt passa in så himla mycket, precis hela tiden, överallt. Nu säger jag inte att alla ska vara si och så, såhär är JAG och det är vad JAG tycker.  Det är så sjukt konstigt för just nu är jag både lättad och lite stolt på samma gång. Lättad är jag för att skriva ut mina tankar så jag verkligen ser de framför mig och jag förstår varför jag varit som jag varit under de senaste åren. Lite stolt är jag för att jag vet att jag kommer lära mig utav detta och verkligen tänka över sådana här tankar och funderingar i framtiden. Som person har man ju gått igenom, alla gör det, olika tider i livet där man inser olika saker som verkligen varit helt ovetande och diskreta innan. Dessa starka förändringar hos en själv lär man sig av. Jag tror verkligen det. Mer och mer på senare tid, sista halvåret har jag funderat extremt mycket kring detta. Ideal, mode, perfekt hy och perfekt kropp. Allt det där, ni vet precis vad jag pratar om, detta har cirkulerat runt i huvudet på mig väldigt länge och det är så himla skönt att verkligen förstå detta ur ett annat perspektiv nu.  Nu säger jag detta en gång för alla. Jag är inte perfekt, jag har verkligen mina brister...bokstavligt talat, mina fel, mina misstag som jag dessutom lär mig av och mina dåliga sidor men klyschigt nog så är jag inte mer än en människa. Precis som ni, precis som resten av världen.  Många behöver se och höra sådant här. Att vi alla är lika. Vi alla är människor. Såpass mänskliga att vi kan erkänna våra brister. Det är något vackert i det. Och jag ber om ursäkt om detta blev väldigt djupt nu men jag behövde skriva ut detta till er för jag tror fler därute behöver detta. Sträva inte efter idealen, sträva efter att vara er själva, det blir som bäst då.