MIN UNGDOM FÖRLORAD

Jag känner att det här kommer bli ett ganska så personligt inlägg, inte riktigt det jag brukar skriva, men på något sätt känns det som att jag behöver berätta det här och lätta på mitt hjärta. Ingen i den här världen känner mig eller min kropp lika mycket som jag själv gör. Som verkligen vet hur min hjärna fungerar, eller som vet hur mycket jag orkar och inte orkar. Som dom flesta av er redan vet så har jag under min uppväxt blivit utsatt för mobbning. Verbalt, fysiskt och psykiskt. Min skolgång var katastrofal. Jag skolkade väldigt mycket. Jag fuskade. Jag hade svårt för att koncentrera mig i en miljö där jag inte kände mig trygg överhuvudtaget. En miljö som fick mig att tänka på självmord, som fick mig att gråta och som också fick mig att bli slagen och retad varje dag. Min uppväxt och min skolgång förlorade jag redan när jag var sex år gammal. Då mobbning började. Det ledde till att jag skolkade ganska mycket, fuskade på prov och läxor och kunde inte alls koncentrera mig riktigt i skolan. Jag har alltid haft svårt med just skolan. Teoretiska saker, som tex läsa. Det praktiska har jag alltid haft det enkelt med. Jag har jobbat som undersköterska på äldreboende och sjukhus. Jag har jobbat som gymnastikledare och fotbollsledare. Jag har själv spelat fotboll, handboll, tränat gymnastik och dansat. Just nu jobbar jag med sociala medier och föreläser, berättar om min historia om hur det är att bli utsatt för mobbning och rasism, för både barn, ungdomar och vuxna. Jag har sedan jag tog studenten år 2014, föreläst på hundratals skolor i Sverige. Pratat om mobbning på skolor, för organisationer, företagare och i TV. Jag har vunnit priser och ett av dom är när jag blev utsedd till årets svenska ungdomshjälte på svenska hjältar galan, för mitt arbete mot mobbning. Samtidigt har jag spelat in en TV-serie om mobbning med UR och medverkat i Morgan Allings program på SVT. Vunnit ett till pris, fast den här gången av Gävle kommun - "Bra gjort för Gävle". Jobbat på melodifestivalen och intervjuat artister.  Förra året bestämde jag mig för att söka in på högskolan. Av alla människor som sökte, kom jag in på programmet. Chockad var det ordet som kunde beskriva hur jag kände. Men oavsett hur chockad och framför allt nervös jag än var, så tog jag mitt pick och pack och flyttade ner till Stockholm. I år har jag läst första året på Europaprogrammet.   Men vad vill jag egentligen få sagt med det här inlägget? I början av terminen var allt hur bra som helst. Jag läste litteraturerna, jag skrev seminarieuppgifterna och skickade in dom i god tid. Skrev tentorna och klarade av dom flesta. Fick göra om en tenta. Med tiden började jag tappa tron på att jag kommer klara det här. Jag börja tappa motivationen och kände mig så värdelös. Jag har aldrig känt mig så stressad, utbränd och deprimerad, som jag har gjort under den tiden jag har läst på högskolan. En av kurserna som jag tyvärr fick underkänt i, ledde till att jag inte lämnade in seminarieuppgifterna i tid. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte riktigt förstod uppgiften, att det var jobbigt och läsa litteraturerna och att min hjärna blev alldeles trött.  När människor i min omgivning pratar med mig, är jag oftast tvungen att ställa en fråga minst tre gånger för att jag ska förstå. Det här är ingen påhitt utan det är på riktigt. Det har ingenting med att jag är dum i huvudet, utan mer att jag inte riktigt kan få in det så fort som alla andra. Ibland kan det också vara så att jag glömmer bort vad en del säger till mig. Och det gäller även när jag läser. När jag läser böcker kan jag inte riktigt koncentrera mig. När jag lyssnar på ljudböcker försvinner jag i andra tankar. Jag tror ingenting, utan jag vet att det har mycket med min uppväxt att göra och att jag med tiden har blivit så stressad av allt. Och när människor i min omgivning säger att jag bara hittar på och kommer med ursäkter, är det som att någon spottar mig rakt i ansiktet och på det jag har gått igenom. "MEN MARWA ÄR DU DUM I HUVUDET?" "MEN ALLTSÅ DU LYSSNAR ALDRIG PÅ VAD JAG SÄGER, DU MÅSTE JU VARA RIKTIGT KORKAD". "MEN JAG HAR UPPREPAT SAMMA SAK FLERA GÅNGER, VAD ÄR DET DU INTE FÖRSTÅR? Å HERREGUD SÅ EFTERB***EN.""MEN DRIVER DU MED MIG, JAG HAR JU REDAN FÖRKLARAT" NEJ jag är inte dum i huvudet eller efterb***en, för att jag inte kan få in allt i min hjärna lika snabbt.  Jag gråter varje gång jag tänker på hur människor i min omgivning behandlar mig. Det är inte bara inom familjen, utan även mina vänner, människor i skolan, organisationer jag är aktiv i och på olika arbetsplatser. Men det värsta är väl nog när jag inser hur onda människor kan vara. För jag vet att det finns fler människor som upplever samma sak, och som känner sig så värdelösa och ensamma. Men jag ska tala om en sak för er. Det är inte fel på er. Ni är INTE värdelösa. Vi alla har olika egenskaper. Vi alla är bra på något och mindre bra på andra saker.  Hade jag varit dum i huvudet hade jag inte åstadkommit allt jag har gjort på 22 år. Mycket ligger i det jag har upplevt, men också att jag med tiden har blivit så stressad att jag varken äter eller sover.  Människor slutar prata med mig, umgås med mig och slutar tro på att jag KAN, utan drar en egen slutsats om att jag är totalt dum i huvudet och inte förstår. När jag gick i skolan var det ingen som trodde på att jag skulle klara mig eller ta studenten överhuvudtaget, men det roliga är att, det gjorde jag. Jag tog studenten och fixade mina betyg. När jag börja engagera mig i ett ungdomsförbund, trodde inte många på att jag kommer klara av att handleda eller sitta i en styrelse, och nu sitter jag i en distriktsstyrelse. Människor i min omgivning väljer att döma mig så fort. Det spelar ingen roll hur länge vi har känt varandra, utan hur mycket ni känner mig.  Jag önska att människor kunde acceptera mig mer för den jag är och för mina brister. Det är det som gör mig unik. Inte för att jag är som er eller beter mig som er. Jag önska att människor kunde förstå och respektera mina svagheter och att jag inte klarar av så mycket. Jag har levt med det här så länge jag kan minnas. Med min ångest över ett år nu och den ökar för varje dag. Ångest över att jag kommer misslyckas. Ångest över att jag inte kommer klara en kurs om inte flera. Ångest över att jag inte kan prestera lika mycket som andra. ÅNGEST över att ångesten kommer äta upp mig.  Och nu sitter det säkert många som läser den här texten och tänker "vad barnslig hon är" och som skrattar åt min text. Jag orkar ärligt talat inte bry mig. Jag har levt med det här sedan många år tillbaka. Jag har pratat med skolsköterskor, läkare och psykologer. Om det här är något som människor tycker är kul att skratta åt, så vet jag inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag tror och vet att ni är mer dumma i huvudet än vad jag är. Så nu efter cirka ett år på högskolan kan jag tala om för er att det inte är så perfekt som jag har sagt och visat er i bloggen, intervjuer och på livesändningar. Det går skit. Jag mår skit. Och varje dag är en kamp för att jag ska kunna lyckas och orka. Mobbningen förstörde min uppväxt, min ungdom och halva mitt liv. Mobbningen fick mig att gråta och hata mig själv mer än dom timmarna jag befann mig  i skolan och försökte lära mig något. Jag är inte så perfekt som dom flesta utav er verkar tro. Jag är en människa med känslor och även jag misslyckas även fast mitt liv på instagram verkar så glamoröst och fantastiskt.  Alla vi människor är olika. Våga acceptera och respektera andras svagheter. Våga prata om dina svagheter och känn dig aldrig ensam.