JAG TRODDE JAG SKULLE FÖRLORA MIG SJÄLV

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det är så mycket ord, så mycket känslor och så mycket jag vill få sagt. Som dem flesta utav er kanske redan vet så blev jag utsatt för mobbning när jag var liten. Både fysiskt och psykiskt. Mobbningen började när jag var sex år gammal och pågick i hela tio år i skolan. Man kan säga att hela min skolgång och min ungdom var helt förstörd på grund av mobbningen. Jag blev förföljd, dödshotad, trakasserad och misshandlad nästan varje dag. När jag var åtta år gammal försökte jag ta mitt liv för första gången. Ingen lärare på skolan eller kurator för den delen hade viljan att hjälpa mig. Dem ansåg snarare att det var mitt fel alltihop.  Men så startade jag min blogg när jag var fjorton år gammal. Dels för att berätta min historia men också för att ha någonstans där jag kan få berätta om både vad jag har fått gå igenom men också om mina känslor. Hur jag mår och hur jag kände. Bloggen kom faktiskt att rädda mitt liv. Jag hade ingen aning om att den en dag skulle bli så stor som den blev. Eftersom att jag inte hade någon att prata med kände jag på något sätt att dem få människorna som läste min blogg och som stöttade mig var på något sätt mina vänner som jag kommunicerade mig trots att jag inte kände dem.  Jag flyttade hur som helst från Hudiksvall till Gävle år 2014. Efter studenten så kände jag att jag behövde en ny start. Jag behövde komma bort från staden där alla vet vem jag är men också för att vart jag än gick så påminde vissa ställen mig om hemska saker som satte kvar inom mig. Jag blev liksom så svårt traumatiserad av det jag fick genomlida.  Bloggen växte och växte i alla fall och jag kände väl någonstans där att jag "nu har jag makten i mina händer" och ville använda den på rätt sätt. Jag ville använda min plattform på rätt sätt i och med att jag hade så många som läste det jag skrev och som följde mig. Jag ville skriva om saker som är viktigt. Saker som jag kan inspirera andra om och lära ut. Jag ville inte driva en vanlig modeblogg, jag ville driva en blogg som ger inspiration och som påverkar andra på riktigt på något sätt. Under dessa nio år har jag skrivit mycket om rasism, sexism och mobbning både här i bloggen och på facebook. Men rasism och sexism kan man säga har varit dem två ämnena som jag har fokuserat mest på då jag själv har upplevt det. För varje dag som gick ökade antalet följare. Jag skrev inlägg där jag hängde ut människor som jag ansåg (och många andra) gjort fel. Människor som då har uttryckt sig både rasistiskt och sexistiskt. Som i princip har gjort saker som inte går att acceptera eller förlåta. Och nej. Jag ska inte ljuga. Jag har varit ful i munnen. Men där och då under den perioden som jag var som mest aktiv kan jag säga att det som styrde mig eller allt egentligen, var mina känslor. Jag hade lätt för att bli arg och när jag väl blev arg på något som jag tyckte var så FUCKED UP så kunde jag skriva ett inlägg om det. Om det var att belysa om ett problem, om det var att berätta om en händelse som har skett eller hänga ut en person, det spelade inte någon roll, och det gjorde inte heller i hur jag uttryckte mig. Vilka ord jag använda. Om man vill kalla det för att provocera eller inte, jag vet inte, men i mitt fall kan jag ärligt talat säga att inget av det jag skrev har på något sätt varit för att provocera någon.  Och under alla dessa nio år har jag fått utså en hel del dödshot. Hur människor planerar att skjuta ett skott i min panna, köra upp två fingrar i min f**** , våldta mig, misshandla mig m.m. Ni förstår. Jag har haft människor som har följt efter mig. Som har följt efter min familj och hotat dem. I början tog jag inte åt mig så mycket på grund av att jag var så himla kall inombords. Jag vet att det låter sjukt men det var faktiskt så.  Jag tog inte åt mig av något. Men bara efter något år så kände jag hur rädd jag blev. Hur orolig jag kom att bli både över mig själv men också min familj. Den enda utvägen var väl att jag skulle ta livet av mig.... Men så tänkte jag på hur långt jag har kommit. Om jag inte lät mina mobbare få sin önskan att gå i uppfyllelse, om att jag ska "gå och dö" så vill jag definitivt inte att dem som hatar mig ska få vinna heller. Och nu tänker ni säkert "men vilka var dem här som hatade dig?". Det var människor som tog åt sig av mina inlägg. Främst män. Vita män.  Jag fortsatte att göra min grej. Jag fortsatte att blogga och skriva på facebook om det jag alltid har gjort. Trots att polisen gav mig råd om att sluta så lyssnade jag inte. Dock sitter rädslan och oron fortfarande kvar. Kommer jag överleva tills imorgon? Är en fråga jag har ställt och fortfarande än idag ställer till mig själv. Jag läste alla dödshot som jag fick och vartenda ord satte sig kvar i min hjärna. Jag kunde liksom höra dem eka i mitt huvud.  Men sen uppstod det något som toppade alla dödshot som jag har fått. År 2016, alltså för tre år sedan åkte jag till Gotland för att föreläsa. Jag åkte dit tillsammans med Svenska hjältar då jag två år innan hade vunnit ett pris på svenska hjältar galan. I och med att vi alla jobbade stenhårt så kände jag bara att jag behövde ta det lugnt den enda dagen jag var ledig. Jag träffade en kille där som jag började snacka med. En kille som jag DÄR OCH DÅ trodde var helt perfekt. Ni vet när man får upp ögonen för någon och man blir så pirrig i hela kroppen och så himla glad. Ja just det, så kände jag då. Tyvärr var jag inte kvar på Gotland så länge då jag var tvungen och åka hem för att jobba. Då jobbade jag som undersköterska på ett sjukhus. Den här killen och jag fortsatte att hålla kontakten. Vi pratade i telefon och smsade med varandra varje dag. V a r j e  d a g. Men så bestämde vi oss för att ses igen. Han kom hela vägen till Gävle och just där och då var jag så himla glad. Vi hängde med varandra varje dag och jag kunde inte alls misstänka något. Tills en dag då jag blev fundersam på vem han faktiskt var. Den dagen jag tog reda på det kände det som att hela världen rasade ner. Jag var så skräckslagen. Min första kärlek slutade med att jag blev av med värdefulla smycken som är värd mer än iphone. Men det var inte det som gjorde mig mest ledsen eller upprörd. Det slutade med att jag blev drogad och Gud ...... jag blir tårögd just nu när jag skriver det här.... jag hade inte levt om jag hade druckit upp drinken som jag fick. Varför? För jag hade blivit så yr så jag hade tuppat av och han hade väl mördat mig. Historian är lång. Väldigt lång. Men anledningen till varför jag misstänker att han hade mördat mig var för att i lägenheten som han hyrde av min bästa väns så hade han gömt en yxa. Och han var inte den personen han uppgav att han var. Polisen dök upp hos oss på grund av han. Han är känd hos dem och är kapabel till vad som helst. Han har gjort så sjuka grejer. Så fucking sjuka grejer. Varje gång jag tänker på det tackar jag mig själv för att jag inte drack upp hela drinken.  Det här fick mig i alla fall att känna mig så smutsig och så värdelös. Jag hatade mig själv så himla mycket. Jag hade och har fortfarande än idag väldigt svårt för att lita på människor och speciellt män. Det tog nästan ett helt år för mig att gå vidare och leva mitt liv. Jag började blogga igen men kände inte att det var samma sak längre. Jag fick sån jävla prestationsångest. Jag skulle vara något jag inte är. Jag skulle bete mig på ett sätt jag inte är van med men för att jag var "offentlig" så var jag tvungen då den här branschen hjärntvättar en så himla mycket. Jag skulle ha en dyr väska för att folk skulle tycka om mig. Jag skulle köpa nya fina men dyra kläder för att passa in. Jag gjorde allt för andra men trivdes inte alls i den karaktären.  Och så blev jag behandlad så fruktansvärt dåligt av mina vänner. Vänner som utnyttjade mig och mina pengar, som behandlade mig som skit och som skrattade åt mig. Ni tänker säkert att "det här med dina vänner var väl inte så farligt". Det är för att ni inte har upplevt det jag har upplevt. Ni får ta del av en tredje del av det som har hänt.  Allt det här hände inom loppet av ett år och jag var inte hel överhuvudtaget. Som jag skrev på min instagram så önskar jag inte att min största fiende får genomlida det här. Varken det med mitt ex eller det med mina vänner. Det är som att jag kan skriva en skräckfilm om alltihop. För två år sedan flyttade jag till Stockholm för att börja plugga. En del av mig ville gå tillbaka till skolan. I och med att hela min skolgång blev förstörd på grund av mobbningen så ville jag på något sätt uppleva det här med att gå i skolan. Men en annan del var att jag blev så pressad av min omgivning. Jag hade jobbat med allt möjligt under åren innan jag började plugga. Jobbade med föreläsningarna, med bloggen, på sjukhuset och så var jag politisk aktiv och jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv. Så jag flyttade ner till Stockholm. Jag bodde tre månader i en egen lägenhet och eftersom lägenhetskontraktet bara var i tre månader var jag stressad över att hitta en ny lägenhet. Efter många om och men flyttade jag in hos en tjej som kom att bli min bästa vän. Och första året i skolan gick både bra och dåligt. Bra för jag lärde känna nya människor, dåligt på grund av omständigheterna som hände i klassen och skolan generellt. Eftersom jag har koncentrationssvårigheter så fick jag kämpa så sjukt mycket. Jag klarade av två kurser av åtta. Jag slutade ju jobba då skolan tog över mitt liv på riktigt. När vi närmade oss sommarlov och när kontraktet hos tjejen jag bodde med gick ut så bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Gävle. Var extremt stressad över livet och skolan. Och så föll jag tillbaka till allt skit som har hänt under dem senaste åren. Blev så himla deprimerad och jag kände ärligt talat inte igen mig själv längre. Det senaste halvåret var ett helvete.Jag pluggade upp betygen under sommarlovet och klarade tre kurser till men det räckte inte tillräckligt för att få CSN. Jag flyttade ändå ner till Stockholm igen förra året för att skolan började. Jag fick en egen lägenhet igen som jag i början tyckte om men som kom att vara det värsta jag har varit med om. Det var så mycket skit med lägenhet som fick mig att må så dåligt. Skolan gick åt helvete, lägenheten som jag hoppades på skulle vara en trygg plats slutade med ett helvete, jag kände mig så ensam och allt blev så mörkt i mitt liv. Jag slutade prata med vänner och familj, jag slutade att gå ut, slutade äta och isolerade mig själv inne i lägenheten trots omständigheterna. Jag orkade inte göra något. Jag orkade inte ta mig ur sängen eller hålla i en kopp. Mamma fick sån panik när hon var och hälsade på mig då kylskåpet stod tomt och hela jag var helt förstörd. Hon kände inte alls igen mig själv. Och vad jag kunde lista ut, likaså andra, var att jag hade samlat på mig allt allt allt jag gick igenom i en stor ryggsäck som jag gick och bar på varje dag i flera år som slutade med att jag tillslut en dag, som då var den dagen, gav upp om allt. Livet och allt annat. Jag var så deprimerad och utbränd.  Jag blev liksom skräckslagen så fort jag såg mig själv i spegeln. Kände att jag bara ville dö. Orkade inte ta ett till andetag. Jag orkade verkligen ingenting. Självmordstankarna åt upp mig och jag blev så himla rädd. Jag sa det att det är nästan så att jag lika gärna kan skriva in mig själv på psyk... Jag är väldigt envis som person. Eftersom jag har pratat med en hel människor som kuratorer och psykologer osv och känt att dem inte riktigt har hjälpt mig så kände jag att jag inte orkade söka upp en ny för att berätta varför jag mår som jag gör. Jag orkade inte börja om hela min historia för någon. Jag hade inte ens energin till att ta mig upp ur sängen eller ta mig ut från dörren så hur skulle jag orka söka upp hjälp att få. Jag började så småningom att gå ut och ta promenader. Göra det jag tycker om och det var att fixa goda frukostar. Det kanske är barnsligt enligt många men det här hjälpte mig så mycket. Jag såg framemot det varje dag och kom att hamna i en rutin jag totalt älskade. MEN jag ska vara ärlig och säga att det inte vände på en gång. Det tog tid och för mig var det jobbigt i början men så skönt eftersom. Jag började prata ut med en person som kände mig redan när jag var liten. Han och jag träffades några gånger i veckan. Trots min envishet så bestämde jag mig för att prata med honom för att jag kände där och då att jag verkligen behövde lätta på hjärtat ändå.  Jag sitter i skrivande stund hos min vän. Jag har tårar i ögonen. Det är faktiskt glädjetårar. Jag var så rädd att jag skulle försvinna på grund av allt som har hänt under dem senaste åren men framför på grund av vart jag var för bara ett halv år sedan. Jag kände som sagt inte igen mig själv och var så rädd för att bära på min kropp och leva mitt liv. Men här står jag idag och mår så mycket bättre. Jag har förändrats så mycket och det är faktiskt positivt om ni frågar mig. Jag är fortfarande samma galna Marwa Karim men jag har ändrat på saker som jag vet bara tynger mig och får mig att må dåligt. En av dem sakerna är att jag inte längre skriver som jag gjorde för bara några år sedan. Jag använder inte lika fula och aggressiva ord och meningar. Jag kontrollerar min ilska. Svårt för att förstå. Men i och med att jag förr hade lätt för att bli arg så tar jag djupa andetag innan jag säger något. Det här är en av dem viktigaste sakerna som har fått mig att må bra. Men framförallt har jag börjat tänka mer på mig själv. Mitt liv och mitt välmående. Tar inte saker för givet längre och börjat inse vem jag är och vem jag vill vara. Jag är så tacksam för all hjälp jag har fått. Min fantastiska nagelterapeut som ville finnas där som stöd genom att fixa mina naglar för att ha annat att tänka på. Tack min älskling Melisa. Du anar inte hur mycket ditt stöd betydde för mig. Mina fantastiska vänner som ställde upp för mig. Som fanns där för att lyssna eller för att umgås när jag orkade. Ni vet vilka ni är. Mannen som jag fick prata med när jag mådde som värst. Du vet vem du är. Jag tänker inte nämna ditt namn. Min älskade katt Lukas som fanns där för mig. Usch blir så tårögd. Trots att han bara är en katt så förstod han mer än vad jag kunde ana. Min vackra mamma. Mamma jag älskar dig från djupet av mitt hjärta. Tack för att du matade mig, bar mig och hjälpte mig under den här perioden. Utan ditt stöd så hade jag nog inte klarat mig. Du är bäst. Mina fantastiska läsare för att ni har funnits där och stöttat mig. Men framförallt mig själv. Jag vill tacka mig själv för att jag resta mig upp och blev starkare än någonsin. Alla som säger att man inte kan "lära känna sig själv" har så fel. Under dem senaste sex åren har jag lärt känna mig själv. Vilket jag trodde var omöjligt men det är fan möjligt. Den relationen jag har till mig själv är oslagsbar. Tack Gud för att du har varit vid min sida. Jag är evigt tacksam. Nu blickar jag mot bättre dagar. Jag mår fortfarande inte HELT hundra procent BRA. Men betydligt mycket bättre <3