\"JAG HATAR INVANDRARE\"
Det var en helt vanlig skoldag. Tre elever var på väg till godisaffären, på rasten. En utav eleverna gick till hens mammas jobb, som låg bara två minuter ifrån skolan, för att berätta en sak som har hänt men också be om några pengar. Väl inne på äldreboendet, åkte dottern upp och sa åt sina vänner att stanna där nere vid entrén. Dottern knackade på dörren, och steg in. Det var inte bara mamman och brukaren, utan också, en praktikant. Dottern hälsade och sa sedan till praktikanten att hon måste prata med sin mamma på arabiska, och att det inte har något med praktikanten i sig, att göra. Praktikanten sa vänligt "Okej. Varsågod". Dottern pratade på arabiska. Berätta en sak som hände på skolan. Och sedan efter tre minuter, frågade dottern ifall hon kunde få en tjugolapp för att handla godis med hennes kompisar. Mamman gav dottern pengarna och hon gick sin väg. Sa hejdå och åkte hiss ner till sina kompisar. Ingenting hände när dottern vände ryggen och gick sin väg. Ingenting. Eller? Precis när dottern steg ut och smällde igen dörren lite försiktigt, skrek praktikanten rätt ut till mamman "Jag hatar invandrare" och börjar tjafsa med mamman. Mamman blev chockad. Förvånad. Det här var ju hennes elev. Praktikant. Mamman svarade tillbaka med att "Jag är ordinarie personal här, det här är min brukare och du är min elev. Jag vill inte att du jobbar med mig om du ska komma med racistiska åsikter". Dagen efter pratade mamman med sin chef om praktikanten och hur hon uppförde sig på jobbet. Mamman talade om att hon absolut inte vill jobba med henne någon mer och att hon får söka ett annat jobb istället. Mamman berättade på ett möte med hennes chef, en äldre chef, och praktikanten att hon aldrig har blivit bemött på ett sådant dåligt sätt. Det kan vara ett litet problem för många därute, men för den här mamman var det för mycket. hon fick en klump i halsen. Varje gång hon hörde "Jag hatar invandrare" i hjärnan. Och hur praktikanten tjafsade med mamman på jobbet. Det är sjukt hur praktikanten först säger en sak, och ljuger om det sen. Det är ju bara ett bevis på att vuxna knappt kan stå för vad dom säger. Praktikanten fick i alla fall inte jobba kvar. Och en sak var oklart för er. Förrän nu. Den här dottern. Den här mamman. Var inte vilka som helst. Det här var jag och min mamma. För bara något år sedan. Och det är hemskt att se sin mamma komma hem från jobbet upprörd och oerhört sårad. Jag kom även ihåg när jag gick i grundskolan och den tiden jag blev mobbad. Jag minns mycket väl hur min lärare kollade mig i ögonen, när jag satt där som en liten tolvåring med tårar i ögonen efter att ha blivit slagen av ett gäng äldre barn på väg tillbaka till skolan från språkvalen. Jag minns hur hon kollade på mig och sa "Marwa. Ärligt talat så tror jag inte att dom som mobbar dig är ett problem. Problemet ligger kanske hos dig. Jag menar, du kommer ju från ett annat land, har en mörkare hudfärg, jag skulle också bli lite fundersam och rädd om du gick i min klass och kommer från ett land där människor dödar sig själv". Det var som om hela mitt liv rasade ner och att jag låg där i min säng och att det här, det här var en mardröm. En mardröm var det inte. Det var verkligheten jag var i. Det var min lärare som satt framför mig och hoppade på mig med sina rasistiska kommentarer som jag aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att glömma. Eller hur jag idag. 2014. Sitter på jobbet och hör andra vuxna komma med "Den där jävla negern, hur fan kan man hålla på sähär när man får allt på ett jävla silverfat i Sverige." och sedan har blickarna på mig. Som om jag som personal på jobbet, var det största hotet, för att människan mår dåligt eller läser något ur en tidning. Eller också hur folk bakom skärmen beter sig och skriver på min blogg att dom ska döda mig för att jag är muslim. Eller när en kille hoppade på mig i en affär när jag skulle handla, och bad mig be om ursäkt för att jag har en annan bakgrund. Och det var inte när som helst. Det var bara för några månader sedan. Varje gång jag går in i en person, eller varje gång jag gör något fel, känns det som om att jag måste be om ursäkt för att jag kommer från ett annat land. "Oj ursäkta att jag gick in i dig. Det var inte med meningen. Jag är bara en utländsk 18 årig tjej". Det ligger alltid en klump i min hals. Jag blir alltid fundersam. För i dag. I dagens samhälle så är det så himla många som spottar ur sig rasistiska åsikter eller lägger en kommentar när dom knappt har en blekaste aning om hur saker och ting ligger till. Vi alla människor är olika. Så att döma personer, en efter en, för att någon annan med samma bakgrund har gjort något fruktansvärt, är bara patetiskt. Vi kan inte sitta och dra alla över en och samma kam. Det är omöjligt. För alla är pedofiler eller mördare är ju inte vi. Vi styr ju inte dom. Vi lever ju inte deras liv. - Det är inte lätt och bara fly från ett land. Lämna sina grejer. Lämna sina nära och kära och börja om på nytt. Det är inte lätt och leva fattigt. Det är inte lätt och bo i ett land där det är krig varje dag. Det är inte lätt att leva i ett land där alla unga tjejer och kvinnor är mindre värda och behandlas som sexslavar och objekt. Det är inte lätt att se sina föräldrar bli mördad. Det är inte lätt att bara lämna allting på olika sätt, av olika anledningar och starta ett nytt kapitel. I ett nytt land. Med ingenting i plånboken. Inget hem. Inge mat. Inga kläder. Ingen familj. Det är svårt. - Sist men inte minst. Vill jag tacka alla brandmän. Alla lärare. Alla sjuksköterskor, läkare, undersköterskor för att ni höjer er hand för ett enat SVERIGE - mot rasismen. Jag vill tacka alla FAB SSU:are först och främst, för att ni alltid sprider sådan glädje och kärlek när vi ses, oavsett om vi känner varandra eller inte. Den här kärleken och glädjen som alltid finns på plats när det bästa ungdomsförbundet är samlat på en kurs, läger eller vad som helst, det gör mig så himla glad, så himla lycklig och trygg. Jag vill också passa på att tacka alla underbara människor därute, och alla ungdomsförbund som också höjer en hand för ett enat Sverige - mot rasismen. Ni är guldvärda. Och utan er skulle jag aldrig känna mig lika trygg som jag gör idag, även fast jag får så många hotfulla rasistiska kommentarer på min blogg eller på jobbet. Och även fast mina bröder och systrar därute blir påhoppad av äckliga nazister. Ni är bäst och massa kärlek och pepp till er alla. #MITTSVERIGE #TILLSAMMANSMOTRASISM #INGARASISTERPÅVÅRAGATOR