intervju med leroy martinez

Det här är en helt vanlig, men magisk fredagskväll. Faktiskt för mig. Jag sitter och funderar på min nästa intervju. Vem jag ska prata med, vem jag vill helt enkelt ställa frågor till och lära känna lite bättre. Jag sitter och kollar på youtube, lyssnar på musik, kollar videoklipp från So you think you can dance och kommer på en sak. "Den här personen kan jag ju fråga. Men nej, omöjligt Marwa det kommer inte funka. Eller kanske. Nej, skitsamma" Men vad gjorde jag? Jag sökte upp honom på facebook och kollade ifall man kunna skriva till honom, well det gick men jag var jäkligt nervös kan jag säga.    Jag skickade ett meddelande och frågade hur han har det, om jag har kommit till rätt person, och om han vill ställa upp för en intervju. Det tog ett tag tills jag fick ett svar. Jag satt där och bara vänta och vänta, dag in och dag ut. Någon dag därpå får jag ett meddelande på facebook utav honom där det står "Ja absolut, det kan jag". Klumpen i halsen försvann, mitt leende blev större, jag fick glädjetårar för att han var lyste upp exakt allt i programmet. Han var och är en inspirationskälla, jag blev så glad.   Några dagar efter, startade jag intervjun. Vi pratade om bland annat hur vi mår, vad vi gör och allt verkade så perfekt, vi båda var glada och mådde jätte bra. Killen jag sökte upp och som jag skriver om är Leroy Martinez.  Leroy är gift och har ett barn. Han började dansa när han var 15 år gammal och det var just dansen som fick honom att kämpa vidare och se det positiva i livet. Leroy berättar att när han var liten hade han väldigt mycket problem hemma, och han tog ett steg över sin familj som var alkoholister och höll på med droger. Han kände att dansen var det som kunde rädda hans liv och idag känner han sig så stolt över sig själv som tog den vägen fram i livet.    Leroy beskriver sig själv som glad och en inspirationslärare. Han tycker väldigt mycket om att lära ut barn det som är rätt och fel. Han ägnar sig väldigt mycket åt dans och har varit danslärare i några år, men samtidigt åker han runt på skolor (som jag ska göra snart och föreläsa om mobbning) och berättar om sin uppväxt, sin familj och även fast saker och ting går fel med andra så kan man välja att ta en annan väg.  När han bestämde sig för att vara med i So you think you can dance, var han jätte nervös men samtidigt spänd och såg framemot vad juryn hade att säga. Tyvärr lyckades han inte komma längre än vad han egentligen hoppades på, men han berättade att han inte alls blev sur eller ledsen utan jätte glad över att så många gillade honom för hans historia som han berättade och den person han är idag.    Om fem år ser han sig fortfarande som en danslärare för det är de han brinner för, dans.