ALDRIG TAGIT PÅ MIG EN BIKINI

Jag väljer att skriva det här inlägget till både mig själv, för att kunna lätta mitt hjärta, men också på något sätt, kunna peppa er att vilja gå vidare med livet även fast dessa problem uppstår och man skäms för att man är annorlunda. Men ta er tid och läs mitt inlägg. Läs vartenda ord. Läs varje mening. Och snälla, försök att hitta styrkan hos dig själv nu eller senare. Så fort som möjligt.    När jag gick i grundskolan fick jag plötsligt problem med akne. Yes you name it. Problem med akne. Det var mitt livs största och kanske värsta problem någonsin. Jag fick aldrig nog med att peta och klämma. Jag bad till Gud att bara ta bort dessa äckliga varelser på min hud, så att jag skulle kunna känna mig fin igen. Men det blev inte så. Varje morgon, varje kväll, tvättade jag ansiktet med vatten. Jag drack väldigt mycket vatten. Jag tvättade mitt ansikte med tusen olika tvål, varje månad. Jag blev bland annat mobbad för att jag såg äcklig ut, och för att mitt utseende var ett stort problem. Jag skämdes. Jag hatade mig själv.   På högstadiet blev det värre. Och då kände jag mig nog som den vidrigaste människan på jorden. För alla människor omkring mig, hade så fin och len hy, medans jag såg ut som att ha bajs i ansiktet, och jag fick så mycket ångest. Jag var deprimerad i så många månader att jag inte vågade gå ut och vara med min familj eller vänner. Gick jag till skolan, hade jag stora tjocktröjor på mig, och mitt hår utsläppt för att försöka dölja det. Jag började hata mig själv mer och mer för varje dag som gick. Och det värsta av allt var när jag skulle åka tåg från Hudiksvall, här jag bor, till min pappa i Gävle. En tjej som satt framför mig på andra sidan hade också problem med akne, och hon hade mer än mig. Men det vidrigaste av allt, var att det satt två killar bakom henne som gjorde så fula och idiotiska grimaser och typ bara "Blää vad äckligt". Liksom då sjönk mitt självförtroende verkligen till botten. Jag gick till toalettan och började gråta.    När jag började gymnasiet. Så spreds finnarna sig över ryggen och på mina kinder. Fan. Mitt liv var över. Jag skolkade från badhusbesök. När vi hade klassens dag och skulle bada ute så sa jag ALLTID "Jag har mens." och efter alla fotbollsträningar eller matcher som jag hade, valde jag att duscha hemma för att ingen skulle bli äcklad eller så duschade jag sist av alla. För jag kände mig aldrig ren. Jag skämdes så mycket. Dom senaste åren då finnarna spreds sig över min kropp, så vågade jag aldrig sätta på mig ett linne eller överhuvudtaget bikini.  Jag har aldrig satt på mig en jäkla bikini och levt på stranden bland människor, bland havet och solen som skiner. Aldrig i hela mitt liv. Finnarna var något som stoppade mig hela tiden. Men...   Det var då jag och mamma tog tag i det här. Vi var hos hälsocentralen, jag fick tid hos en kunnig läkare i Gävle. Den dagen jag skulle dit, kändes det som att mitt liv kommer bli så mycket bättre. Jag kommer känna mig fri. Jag kommer känna mig ren. Jag träffade läkaren. Talade om för henne, om mina besvär. Jag började gråta. Hon bad mig ta av mig mina kläder för att se hur min kropp ser ut. Då sa hon "att jag skulle få ett läkemedel som jag ska ta varje  morgon och kväll, i tre månader" WOW, FUCKING HELL TO THE YES. Tänkte jag bara, haha. Men jag var så jävla glad att jag kramade om henne och sa TACK. Vi återvände hem och efter bara några dagar så gick jag och mamma till apoteket för att hämta mina tabletter. Det var Tetralysal. 500mg, som jag tog i tre månader som hon bad mig att göra.    Jag vet hur mycket vi ungdomar spenderar så mycket tid på vårt utseende. Hur mycket vi tjejer får sådan ångest bara för att det är en så kallad en övergångsperiod, då vi får finnar. Men jäklar hur mycket det förstör ens självförtroende, bara för lite prickar på kroppen och i ansiktet. Jag om någon har haft så värre besvär med akneproblem, än vad mina kompisar har haft. Och något alla människor därute som absolut inte har haft det här besväret, kommer nog aldrig förstå hur jobbigt det är, och hur mycket det påverkar ens hälsa och liv. Jag har minskat med choklad, godis och bananer.   Min hy ser mycket bättre ut. Och något jag kommer att få uppleva bland annat om bara några månader efter studenten. Det är att jag kommer åka utomlands, på semester, förhoppningsvis, och då kommer jag att få ta på mig en jävla bikini för att jag vet att jag duger. Jag känner mig ren och fin. Men när jag hade mina finnar, så kunde jag inte alls tänka på hur jobbigt det måste vara att bo i ett land där dom knappt får hjälp med sina besvär. Tänk vad bra vi har det.   Och gott folk, det finns så mycket värre problem i livet att sitta och gruva sig i, än att vara ledsen över sina finnar. Eller också sin vikt med andra ord. För media om något, får oss alla att bli så sinnessjuka att många utav oss slutar äta överhuvudtaget, vi testar flera olika aknekräm för i TV visar dom att det går bort efter tre sekunder. Vi måste sluta tänka på vad andra kommer att tycka och tänka. För det här är min kropp jag lever i. Det där är din kropp du lever i. Om du kommer fortsätta att sträva efter vad andra har att säga om dig, eller om du fortsätter att följa medias råd om att banta i två månader, eller testa det här läkemedlet för att få bort dina finnar på en sekund, så kommer du aldrig, och då menar jag ALDRIG lyckas i livet.   Jag skriver det här för att jag har unga läsare. Jag har flera tusen som läser min blogg och jag vill vara den bästa förebilden för er. Kasta perfektion i soptunnan. Spotta på perfektion. Det finns bara en original av dig, och det är DU. Fortsätt att leva livet, och tänk på att du duger. För det är ingen annan som liknar just dig, som kommer ta över din plats. Du är unik. Våga tro på dig själv!