Stress stress

Goddagens!Visste ni att jag varit hemma/sjukhus i ungefär 8,5 år? Det är så himla lång tid när man tänker efter. I 8,5år har jag inte varit ute i arbetslivet alls. Hur gör man? Vad gör man? Känner stressen över jobbsökande bara ökar för varje dag som går. Nu är det nära, i januari börjar lillan på förskola och M går ju redan i skolan. Då ska jag ut och söka jobb, men hur ska det gå med tanke på alla sjukdomar son kommer komma när hon börjar på förskola och M blir smittad? Sjukhus besök/ vård i hemmet, så kommer det se ut. Hur ska jag då kunna skaffa ett jobb om jag var och varannan dag säger att jag måste vara hemma/sjukhus med grabben? Inte får man nå jobb om man hela tiden måste anpassa sig efter situationen man har hemma med allt vad det nu kräver. Hur ska det fungera? Stressen över att vara jobbsökande och inte veta hur länge, sen även att vara hemma HELT själv när barnen är borta. Det har ALDRIG hänt. Hur är man barnfri sådär? (Som normala föräldrar som går till jobbet), jag vet inte, för jag har aldrig vart med om det. Hur känns det att lämna iväg sina troll så länge på dagarna? Jag har absolut ingen aning! Det är så skrämmande & många tycker nog att jag är knäpp som skriver såhär men tänk er själva att vara hemma 7,5 år med ert/era barn och helt plötsligt lämna iväg dom. Vi har suttit ihop jag o M. Jag har haft FULL kontroll på allt när det gäller honom, mediciner, hur han mår, hans känslor han går igenom varje dag osv. Nu lämnar jag över ansvaret till någon annan och åker iväg på jobb (förhoppningsvis) separationsångesten växer här, jag vet att barnen klarar det men jag? Allvarligt?! Panik! Det för er är en normal dag, lämna barnen på skola/förskola, åka till jobbet för att sen hämta hem dom igen efter jobbet. Men jag har aldrig gjort det, helt nytt för mig. Skrämmande! Det går iallafall superbra för Max i skolan, han trivs jätte bra och har fått många vänner. Det går bra med skolarbetet och jag tror inte han ligger efter så mycket. Det var jobbiga 8 veckor i början, gråtandes varje morgon gick han till skolan i panik över att inte ha nå vänner eller inte känns sig som alla andra. Sakta men säkert med väldigt små steg klarade vi av det tillsammans, nu lämnar jag honom 9:00 och han tjatar redan om att få gå på fritids. Väldigt lugnande för mig att höra att han mår så bra på skolan. Han har vuxit så mycket som person och han har blivit mer självsäker. Han har fått en som han säger ”allra bästa vän” som höjer honom till skyarna. Som leker med honom i ”hans takt” inte springer ifrån eller är hårdhänt som barn kan vara utan att dom vet om det. Han tar det till Max nivå och bryr sig jätte mycket om Max. Tänk att det trodde inte Max i somras att han skulle ha så bra vänner. Jag är så glad över att föräldrar uppfostrar sina barn till så bra individer! Så i januari skolar jag in lilla Meja, skrämmande men det går säkert bra!