vi kanske var menade att vara men vi gjorde fel.

''Vi har gömt oss under en trappa på stans bästa uteklubb ikväll och jag håller dig i handen medan jag tittar på dig, jag vet att du gråter. Vi sa ju att vi var glada över att vi kunde hålla oss på en vänskaplig nivå trots allt som hänt men det här är allt annat än en vänskaplig nivå. Du gråter även fastän vi är på den där klubben som bara spelar musik som du och jag tycker om. Även fastän alla våra vänner är här i folkmassan och dansar någonstans så gråter du under en trappa bredvid mig. Jag vet att du har lätt för att gråta, du har alltid haft det.   Du säger: ''Jag har inte kunnat känna någonting efter dig.'' Mina fingrar rör sig mot din kind. ''Torka inte mina tårar.''   Sedan ler du. Jag tänker att jag nog aldrig har varit så kär i någon som jag en gång var i dig men varför känner jag ingenting när du tar tag i mitt ansikte och kysser mig fem månader senare? Går det verkligen över så fort? Gör det verkligen det? Det verkar inte bättre. Varför är det du som gråter och saknar medan jag sitter här, hårdare än asfalt och känner exakt ingenting utom vinet som rusar i kroppen? Det är som att det var jag som gjorde slut. Det är som att det var jag men det var du hela tiden. Några dagar senare så är du hemma hos mig. Du fick ta i mitt mässingfärgade dörrhandtag en gång till trots allt. Vi har lagat mat och tittat på serier, du står på min balkong och röker, vi är precis som vanligt fast ändå inte. Du somnar bredvid mig den natten och jag känner exakt ingenting.   Fan.''