klotter.

Det syns ju. - Mm. Det syns ju så himla tydligt på hela dig att du trånar efter ingen annan än bara honom. - Ja. Så varför säger du inte bara som det är?   Jag sparkar i gruset och spottar mot tanken. Slingrar mina fingrar emellan varandra, önskandes att det var dina. Sväljer klumpen i magen som aldrig försvinner och flyttar en hårslinga genom snedluggen som hamnat fel i decemberblåsten. Det faller snöflingor från himlen men när du och jag bestämde oss för att inte ses igen så kunde vi gå barbenta, sida vid sida utan att frysa.   - Men hur släpper man egentligen taget om ett par smaragdfärgade ögon som tittar på en som ingen annan gjort? Och jag vet att det går över men tänk om jag helt enkelt inte vill? Måste det vara så? Måste nästa person jag faller för ha något annat än just hans smaragdfärgade ögon?    Jag kan inte glömma sakerna som du aldrig sa. Eller sakerna som du faktiskt sa.  Och jag vill så gärna säga att jag inte känner något för dig men jag gör ju ingenting annat. Jag vrider mig dubbel för dig i sängen. På gatorna som vi kysstes på och på nattklubbarna som höll oss varma. I armarna på en annan man. I armarna på ytterligare någon man som inte var du, inte den gången heller. Jag bygger så gärna upp scenarion där jag ber dig att aldrig lägga dina handen på min höft samtidigt som jag drömmer om det motsatta. Jag vill inte gärna minnas hur det kändes men jag skriver ned varenda känsla för att aldrig någonsin glömma oss. Oss. Varenda centimeter utav dig mot mina millimeter. Dina leverfläckar och mina armar. Din andeträkt mot min.   Älsklingälsklingälskling, det är nog på tiden att jag släpper dig nu.   Bara en kort fantastihistoria.