kanske är det okej.

Går genom lägenheten iförd ett blått sidennattlinne med håret i en morgontrasslig fläta. Drar fötterna över våran fiskbensparkett som knarrar. En kopp te i handen och jag rör mig från sängen mot fönstret. Grannar som gnäller, gungor, Globen och cafén strax utanför. Vi bor fem minuter ifrån vattnet och broar.  Springer i timmar för att komma fram till någonting men kommer aldrig fram. Nyper mig i armen för att förstå vad jag känner men vet fortfarande inte ett dugg. Skriver ned fördelar och nackdelar men allting väger upp. Fördel, nackdel. Nackdel, fördel. Fortsätter att springa. Kanske när tiden är rätt så hittar jag någonting annat än det här. Ett bättre svar än så här. En vän tittar på mig och frågar vad jag känner men jag svarar just med en axelskakning. För just nu vet jag nog inte riktigt. Och kanske är det också okej att inte alltid veta svaret.