\'\'jag klarar mig ju faktiskt rätt så bra.\'\'

Jag slänger skolväskan i hallen, drar tröjan över huvudet och slänger iväg även den. I min lilla etta på 38 kvadrat i Sollentuna så bor jag alldeles själv och vill jag gå utan tröja efter skolan så gör jag det. En otrolig frihet. Mitt hår sätts upp i en slarvig tofs innan jag börjar gräva runt i mina ouppackade kartonger, där i ligger hela mitt liv som jag hunnit samla på mig under mina 19 år i Norrköping.  Ett rödprickigt anteckningsblock tittar fram och jag bläddrar lyriskt igenom det för att få minnas bortglömda anteckningar sedan fyra månader tillbaka.   5/6-2014 Det är mösspåtagning idag men jag känner mig allt annat än förväntansfull. Jag är rädd för det verkliga livet och för att inte kunna uppfylla de kraven som världen ska ställa på mig. Det gör mig rädd för att inte lyckas. Rädd för att inte ta mig hela vägen till Stockholm. Rädd för att inte komma in på utbildningen. Rädd för att bli kvar här.   Först då slår det mig. Allting slår mig. Allt det som jag fruktade som mest existerar inte längre och allt det som jag drömde om, det händer. Nu. Det händer nu. Jag lyckades med allt det där.   -   När klockan slår 19:50 så trycker jag in ett så välbekant nummer och lyfter mobiltelefonen mot örat. Det är pappas, så välbekanta röst, som svarar. - ''Jag vet inte om jag kommer att klara det'', säger jag med en röst som knappt håller. Ett fyrtio minuters långt samtal med en pappa som försöker att motivera så gott han kan trots två timmars distans ifrån mig. Och hur hopplöst det än kändes när jag först ringde så lyckas han alltid fylla mig med motivationen som ibland fattas mig. - ''Du är alltid välkommen hit men flyttar du hem igen så kommer du att ligga ledsen på ditt rum och klaga över att du är här. Igen. Och det vill varken du eller jag. Du har tagit dig så långt på bara en månad och jag är så väldigt stolt över dig, min fina dotter.''   Det slår mig ännu en gång hur länge jag velat detta. Hur mycket jag fortfarande vill detta. Kanske är det bara så att man enkelt glömmer vart man en gång var och ibland behöver påminnas om vilken bra bit man har tagit sig på vägen. En nedräkningsapp i min mobiltelefon säger att jag flyttar ihop med en av mina bästa vänner i Skanstull om elva dagar och jag lugnar mig med att nätterna inte kommer kännas lika ensamma då.  Tills dess så fokuserar jag på hur mycket jag lärt mig och vuxit under månaden som jag bott och levt själv i en lägenhet i ett litet främmande Sollentuna. Nitton år på nacken är trots allt inte så mycket och när jag tänker på hur många år som jag har kvar i stora storstaden så blir jag alldeles pirrig. Nästan som att jag vore nykär. Kär i den här staden och i varje ögonblick som höstsolen värmer mina kalla händer när jag fryser. Jag klarar mig ju faktiskt rätt så bra.