jag kände ingenting för dig, antingen det, eller så gjorde jag det.

Och så slänger jag mig ut.   Om nätterna värker inte hjärtat. Ölen är hälften så billig på Medis. Man kan kyssa en främling för han kommer inte se dig igen. Gatorna är aldrig tomma och pulserar liv varje hundradelssekund. Det är mestadels 20-årsgränser men vi får lov att komma in ändå. Någon stannar mig på Ringvägen för att säga ''Ursäkta, vad vacker du är.'' Knyter på mig springskorna en kväll för att springa Götgatan upp, det snabbaste jag kan. Andas in storstadsandan. Här lever 900 000 människor. Också jag.   För ett halvår sedan stod jag i din förbjudna lägenhet, i din förbjudna famn och kysste dina förbjudna läppar. Jag hörde inte hemma där och skulle aldrig göra. Men du kan inte låta bli att titta på mig med dina mörkbruna ögon och kyssa mig igen. Du tycker att mina läppar är de mjukaste du vet. Jag vet att du tycker det, för du sa det till mig två gånger och du skrev ned det en. Om du minns. Du berättade att saker hade sett annorlunda ut om du inte var förbjuden och om jag inte bodde 137 kilometer bort från Stockholm. Så du lämnade mig på perrongen utan en av de förbjudna kyssarna av rädsla för att någon skulle se. Och jag satte mig på tåget, långt bort från dig, långt bort från skammen. Torkade försiktigt bort två salta tårar från mina läppar. På kvällen läser jag ett sms som färdats två timmar, från dig till mig. ''Dina läppar, de mjukaste jag vet.'' Sedan gråter jag inte över dig igen. Egentligen kände jag kanske ingenting för dig, antingen det, eller så gjorde jag det. Kanske för att du var den som höll om mig den natten jag flydde till dig klockan 04:00 efter en utekväll. För att jag känt dig i åratal. För att vi drack rödvin på din balkong och lyssnade på pop ur dina högtalare när mitt hjärta skavde. Eller för att du tog min hand på nattklubben, kysste mig och sedan blev det inget mer tills jag föll för någon annan. För du och jag skulle aldrig vara förbjudna igen.