Sanningen

Om sanningen ska fram så känner jag mig ensam. Jag har i hela min uppväxt haft ett brett kontaktnät men många vänner omkring mig. Men som det är just nu, här i Dalarna, så är det verkligen tvärt om. Det är klart jag har bekanta, tidigare kollegor och folk man känner via gymnastiken. Men jag har egentligen typ bara två kompisar som jag kan hänga med på fritiden. Och Albin då såklart. Det känns så sjukt. Från att bo i en stad där jag känner/känner till allt och alla, ha flera olika kompisgäng att hänga med och familjen, till att typ inte känna en kotte. Kan inte riktigt förklara hur det är. Avundas alla er som bor nära era bästisar. Kan bara säga så mycket som att jag längtar till Stockholm, där typ alla mina bästisar bor. Jag längtar till Karlstad där många andra vänner bor och där min familj är. Jag längtar så mycket efter mina vänner. Usch. Hur mycket jag än tycker om Falun, så är det sanningen. Hoppas det blir bättre i höst när jag ska plugga. Så man har någon att umgås med.M