En obeskrivlig kärlek - min bebis

Inatt är första gången som jag lyckats få lite sömn sen förlossningen. Varenda gång jag stängt ögonlocken sen 03.03 den 27e april så har jag automatiskt bearbetat vad tusan som hände. Ni som har fött barn redan känner säkert igen känslan och ni som ska, njut av den och gå genom varje detalj. Vår lille son är nu nästan 52 timmar gammal, om jag har räknat rätt. Förstår ni va sjukt att vara så liten? Några timmar gammal. Han måste undra vilken planet han är på. Han kom 10 dagar tidigare än beräknat och han var 51 cm lång och vägde 3658 g. Så perfekt och välmående, mer kan man inte önska sig som mamma. Första timmarna som han låg på mitt bröst så kunde jag inte förstå att det var han som var den som legat i magen hela tiden. Jag försökte och försökte men det gick inte. Jag var så chockad. Jag var glad, eller överlycklig, men jag förstod ingenting. Klockan blev 06.30 och då fick vi gå till vårat rum på BB-hotellet. Jag sov i någon timme eller två medan Jacob låg och gosade hud mot hud med den lille. När jag vaknade förstod jag lite mer men knappt något alls. För varje sekund som går så växer min kärlek för den här lille saken. Viktigt att säga är att jag inte kände den stora kärleken direkt när han kom ut utan det tog ett tag för mig.  Men nu… Det gör nästan ont i hela min mage och i hjärtat när han ligger hud mot hud på mig. Ont av kärlek. Och för varje sekund som han ligger där gör det mer ont, jag förstår inte var den här kärleken ska sluta för den är redan obeskrivlig. Det är som att sova med någon som man är nykär i, man älskar att ligga tätt inpå men man kan inte sova för att man är så lycklig. Nu när jag vaknade så låg han och tittade på mig, det är en obeskrivlig känsla. Jag vill aldrig att det ska ta slut.