Han är här !

Att få kunna säga och känna att ​​Han är här ​v var något av det bästa i mitt liv. Söndagen 6 Oktober 2013 var en magisk dag och det häftigaste som jag fått vara med om. Födde fram världens bästa son på 54 cm och 4310 g kärlek ❤Här får ni nu läsa en nyskriven förlossningsberättelse - ska försöka på en kortare version men ändå en berättelse, ifall ni inte vill gå tillbaka och läsa den. Klockan 04.10 gick vattnet och kommande en - två timmarna var hemska. Jag ville seriöst dö så ont jag hade, Smärtsamt, plågsamt och jag grät samtidigt som jag låg dubbelvikt på golvet vid varje värk. Detta var ingen snabb förlossning. Fick värkstimulerande dropp, och det sattes en elektrod på bebisens huvud för att ha stenkoll på oss hela tiden. Med värkar kring lunch som kom med 3/10 min och en smärtpåverkan uppe på 7-8 var jag i princip tvungen att ta epidural. Bästa timmarna. Kunde andas ut och kände enbart trycket. Smärtan kände jag inte. Fick ett rätt så kraftigt blodtrycksfall där bebis hjärtslag sjönk drastiskt ner till 60 slag. Fram till 17.45 öppnade jag mig med ca 1 cm i timmen. Inte alls snabbt och det fylldes på med epidural, fick göra urintappning och kände trycket, kändes som jag i princip skulle skita på mig. Vid 19.30 var jag öppen 7 cm och då tog det bara en halvtimme sedan öppen 9 cm och en stund till så var jag helt öppen. Men bebis hade absolut inga planer på att komma ut, han var alldeles för långt uppe och trött med för många timmar av smärtsamma och kraftiga värkar plus att jag fick värkstimulerande dropp som ökade på. Nu fick jag inte mer epidural och de där smärtsamma värkarna kändes igen. Nu var det även tid att trycka på vid varje värk. Jag var varm, kändes som jag skulle koka upp. Fick stå på knäna lutad mot sängkanten, ligga på sidan för bebis ville ju inte alls ut. Lades på ryggen igen, framstupa kronbjudning och vid varje värkt tryckte jag på allt vad jag kunde. Hörde hela tiden "snart är det klart" . Jag trodde seriöst jag skulle gå av på mitten. Jag bara "jag vill gå hem, jag orkar inte mer. Det är inte roligt nu". Jag hade två team i rummet och de var väldigt stöttande. Läkare fick plötsligt tillkallas vid 21-tiden då jag inte alls mådde bra och mitt blodtryck var uppe i 220/170 och värksvag. Det var nu bråttom att få ut bebis och han var inte ens nere i bäckenbotten ännu. Barnmorskan från dagen ville inte lämna mig och den förlösande barnmorskan var både hos oss. Utanför var två från barnavdelningen som blivit nerringda ifall de behövde ta bebis. Jag höll på att smälta ihop av värmeslag samtidigt som jag var trött och kände mig helt borta. De pratade om att använda sugklocka (behövdes inte). Någonstans mitt i allt det där kaoset, mitt mående så fann jag kraften hos mig själv och tryckte på vid varje värk. Att andas mellan värkarna var för mig omöjligt, de kom ju varannan minut. Det bestämdes att det skulle läggas ett klipp på mig för bebis var nu tvungen att akut komma ut, det fanns inte mer tid att vänta. Vid 21.20 börjar mina krystvärkar där jag även hör läkaren småskratta "här kör vi även önskekrystningar för att få ut bebisen".Enstaka minuter senare hör jag "jag ser huvudet" alltså är bebis på väg ut. Så kommer den där värken igen och jag krystar på och plötsligt så känner jag hur all smärta bara försvinner från ingenstans. Som att de aldrig hade funnits. Bebis är ute! Men det är alldeles för tyst. Paniken och rädslan att det hänt något med bebis slår till direkt. Jag börjar gråta och då hör jag det där skriket och samtidigt får jag upp en väldigt varm och klibbig gosse på mitt bröst och det är kärlek vid första ögonkastet ❤😍Sen skulle såklart moderkakan ut typ tio minuter senare, det gjorde ont, kändes men gjorde som de sa och krystade ut den. Jag var inte intresserad av att se den, usch fy nej. Inte efter informationen jag fått om vad man kan göra med en moderkaka. Barnmorskan sydde mig, jag andades lustgas medan de andra vägde, mätte och kollade sonen. Det tog ju en stund att sys och jo det kändes lite. Fick lite bristningar trots klippet men då jag lyssnade på henne hela tiden så klarade jag mig undan från att spricka. När allt var klart fick vi mysa som en liten familj och fick även den där förlossnings fika. Hade inte energi eller kraft för något längre. Nu fick vi äntligen lov att sova.. Och vara ensamma. Trodde vi. De hade fortfarande kontroller på mig. Chockade de däremot att jag trots komplikationerna, måendet och mitt blodtryck lyckades ta mig halvt dubbelvikt till toaletten på egen hand. Något jag absolut inte fick göra ensam, så fick tillkalla barnmorskan nästa gång. Det var min förlossningsberättelse, som ett minne två år tillbaka. Kunde verkligen känna allt återigen. Vill man så kan man läsa den under kategorin "förlossning".