Story time: Att plugga slut på sig själv

Varför jag skriver detta inlägget just här och nu är för att jag inte känner mig helt 100% som ni kanske har förstått i några inlägg där jag bara har nämnt det kort, och helt 100% har jag inte känt mig under en längre period. Så detta inlägget kan nog vara det inlägg som har krävts längst tid, jag har suttit och skrivit och och skrivit till i snart tre dagar. För mig är detta inlägget ett personligt och väldigt viktigt inlägg, som lyfter upp ett stort problem som finns i samhället i dag. Något som många lider av, och kanske kan någon mer själ känna igen sig i det jag skriver, och kanske kan någon känna en lättnad om att inte vara den enda på planeten. Det var för lite mer än ett år sedan, slutet av november, början av december som jag var hemma från skolan pågrund av att jag inte mådde bra. Det hela började med att jag en morgon vaknade upp, gick för att göra mig i ordning och höll på att svimma i duschen. Jag visste inte vad felet var för jag var inte förkyld eller liknande, men visst hade jag tankar om vad det kunde vara. Jag var hemma under dagen och en hel vecka, fick ångestattacker titt som tätt, var grymt trött och helt orkeslös. Kroppen vägde som bly. Jag hade ingen lust helt enkelt, och började känna mig allt mer febrig. En dag när allt var som värst gick jag ut för att brygga lite kaffe, för kanske kunde det kännas lite bättre då. Och där står jag sedan och stirrar frågande på kaffemaskinen som jag använder varje dag och ibland flera gånger om dagen. Jag har glömt av hur man brygger kaffe. Jag har ingen aning, får en slags blackout där jag varken vet ut eller in. Jag minns inte. Hur startar jag ens denna jävla maskinen? Hur svårt kan det vara? Det är just här och då som jag bryter ihop totalt, jag är så jävla slut. Min kropp säger ifrån, mitt huvud säger ifrån. Min kropp skriker på mig. Jag är knäckt. Jag stressad, slutkörd, utmattad och håller på att springa med full kraft in i väggen. Detta var i höstterminen i trean, och jag var redan helt slut. Jag har stressat sönder mig själv, och jag ser inget ljus på den allt för mörka himlen. Som jag sade tidigare, jag hade mina tankar om vad det var. Jag visste att jag var slutkörd, jag kunde inte älga på i samma takt och det visste jag innerst inne. Att sitta 8 timmar med plugg om dagen, från slutet av augusti till december 24/7 är inte sunt. Alla runt omkring mig sade till, men jag lyssnade inte. Till och med mina lärare och min mentor sade till mig, kanske ska du trappa ner en växel? Men som den prestationsprinsessa jag är så lyssnade jag inte. Och det var dumt. Jag skulle ha lyssnat, för då hade jag inte suttit här ett år senare och fortfarande ”lida” av det misstaget. Visst har jag det inte fullt ut lika dåligt som andra har det, men det märks, jag märker av det för jag är inte med på samma sätt varken huvudet eller orken. Inför vårterminen hade jag lärt mig en liten läxa, men jag önskar att jag hade lyssnat mer på den än vad jag faktiskt gjorde. Det var som om det kom in genom ena örat och flög ut ur andra örat, men det var min prestationsångest som var alldeles för stor.  För mig var varje prov och inlämning på liv eller död, och dessutom en extrem ångest i att kanske inte klara av matte 2b, hela trean handlade om ångest, panikattacker och ännu mer stress. Men sanningen är den att jag nog alltid kommer vara en prestationsprinsessa, men jag måste lära mig hur jag ska handskas med mig själv. Vart går gränsen? Jag ser fortfarande högskoleprovet som liv eller död, däremot kan jag inte sitta och plugga i 8 timmar i streck just nu för mitt huvud klarar inte av det. Det blir kaos och hjärnan slocknar. Däremot har jag gjort framsteg, i hela mitt liv har jag haft visionen om att jag ska sluta på gymnasiet och börja plugga direkt efter. Men jag fick tacka nej till den visionen, jag tackade nej till min plats i Örebro på PR linjen för att jag orkade inte. Skulle jag tacka ja skulle jag gå in i väggen, och det är jag stolt över. Stolt över att jag stod emot min prestation och tänkte på min hälsa först, vilket inte händer speciellt ofta. Och det är jag sjukt stolt över! För nu sitter jag här snart ett år senare, jobbar lite extra, sysslar med bloggen och pluggar kanske lite för mycket inför högskoleprovet… Men det är precis lagom, för sanningen är att en mer grej och min bägare rinner över. Men däremot ser jag ett ljus på himlen som jag inte såg för drygt ett år sedan, det finns där framme någonstans och jag siktar mot det ljuset. En ljusare, gladare och lugnare framtid.