15.03

Att få barn gör så mycket med en, vi har fullt upp med att lära oss hur man går från två till tre. Jamie är ju pappa sedan innan och jobbar på som vanligt, det är klart att han också förändras en aning av ett till barn men det är ju inte direkt på samma nivå som mig. Mitt liv har ju helt plötsligt blivit så mycket mer allvarligt nu. Mycket tyngre på nått vis, jag menar det inte på ett negativt sätt alls. Allt blir bara annorlunda, man är inte den viktigaste personen i sitt eget liv längre. Jag har alltid älskar bebisar och barn och jag har blivit en så mycket lyckligare människa av att få mitt egna första barn. Jag älskar att vara mamma och få spendera tid med honom. För första gången i vuxen ålder tycker jag inte det känns ett dugg jobbig att inte ha en karriär. Just nu är jag så glad över att inte känna någon stress inför att jag måste tillbaka till ett jobb och framför allt en sån enorm tacksamhet att jag har lyxen att kunna vara mamma på heltid så länge jag önskar. Det är ju inte jättevanligt och kanske till och med vissa som blir provocerade av det faktum att man vill vara hemma med sina barn i flera år. Det är ju så viktigt att kvinnor gör karriär och att det inte bara är männen som gör det. Men det är ju tråkigt att det finns någon slags känsla i samhället att man som kvinna ska bli dömd om man faktiskt vill vara hemma med sina barn på obestämd tid. Jag kan inte tänka mig något viktigare eller roligare just nu. Jag hade kanske känt annorlunda om jag hade en karriär jag älskade. Men jag har svårt att se att jag skulle vilja jobba heltid dom första åren av hans liv. Det är lite skillnad här i London också jämfört med Sverige. I Sverige är ju föräldraledigheten så mycket längre än här. Vi är ju sex stycken i min mammagrupp här och alla våra bebisar är lika gamla, och fyra av sex gick tillbaka till jobbet på heltid när bebisarna var 6-7 månader gamla. Inte så mycket för att dom ville utan för att det förväntas av dom och för att deras karriär hade tagit så mycket stryk av att vara borta från jobbet längre. En av bebisarna går heltid på dagis och hen äter ingenting på hela dagen utan äter först hemma igen när mamman plockat upp från dagis. Jag blir så ledsen av det. Det är ju ett så otroligt tydligt tecken på alldeles för tidig separation. Är det inte sjukt hur västvärlden är uppbyggd? Vi jobbar massor så vi kan köpa grejer och ge ett fint hem till våra barn som vi sen då får träffa fem av sju dagar? Alla känner väl att familjen är viktigast i livet och ändå spenderar man mest tid med sina arbetskollegor. Det deppiga är ju att majoriteten har inget val. Det är liksom bara så det ser ut. Därför känner jag mig som sagt så lyckligt lottad över att kunna vara hemma med Aldous.