13.46

Idag är det två år sedan som Luis dog. Två år låter så himla långt... På ett sätt känns det så himla länge sen och på ett sätt inte eftersom jag minst allt så himla tydligt. Det känns nästan som ett annat liv för allt har förändrats så mycket sedan dess. Jag trodde ett tag att mitt liv inte skulle bli bättre än så. Jag kommer exakt ihåg hur allt kändes, känslan i bröstet och magen. Tankarna och hopplösheten. Hur jävla miserabelt allt kändes. Och jag funderade över hur dåligt han måste ha mått. Om jag kände att jag var på botten och inte ville leva, men insåg att jag aldrig skulle kunna ta livet av mig - hur dåligt måste man då må för att faktiskt ta steget att ta sitt eget liv? Det krossade mitt hjärta. Att tänka på hur dåligt han måste ha mått. Jag funderar ibland på om folk tror att jag inte tänker på honom och vad som hände längre. Jag undrar ifall folk tror att för att jag nu är glad, lycklig och i ett bra förhållande inte längre blir ledsen ibland. Men nått sånt här glömmer man aldrig bort, tankarna, känslorna och såren finns alltid kvar där i en någonstans. Man bär sorg med sig för alltid, man måste bara lära sig hur.