Vem är jag utan dig?

Det gör ont i magen när jag tänker på att min kropp aldrig mer kommer att ligga tätt intill din. Sådär som den gjort konstant så länge nu. Sådär som jag en gång trodde att den alltid skulle göra.  Varje bra minne jag har från de senaste åren är du en del av. Jag kan omöjligt skaka av mig dig och jag vet inte ens om jag vill det. Du var mitt allt och jag blir så arg när jag tänker på att det fortfarande hade kunnat vara vi. Om du bara... ...tog emot den kärlek jag konstant kastade på dig. Om du bara gav lika mycket, eller i alla fall nästan lika mycket kärlek tillbaka. Om du bara hade gått på promenad sent på kvällen, för min skull. Om du bara hade visat för mig att jag inte var vem som helst för dig, som du var precis allt för mig. När jag ville dansa, ville du stå stilla. Jag tror inte att du någonsin tänkte att det alltid skulle vara vi, även om du säger det. Det var som om jag var en hållplats på vägen till en mer spännande slutdestination.  Och tillslut blev du en hållplats för mig också. Men varje dag tänker jag på din doft, ditt skratt. Och varje dag saknar jag min allra stadigaste stöttepelare. Du som istället för att tröttna på hur jag klagade, klagade med mig. Du som alltid var vid min sida när jag verkligen behövde det. Du som inte längre finns här. Du som aldrig kommer hålla om mig mer och du som inte ens finns i mitt liv längre.  Överallt, i alla rum, finns det rester av människor som gått sin väg. Du finns i alla rum jag går in i. Det finns tusen sätt att överge någon på. Men det gör alltid lika ont. Vem fan är jag utan dig? I hope I'm not a casualty, hope you won't get up and leave. Might not mean that much to you. But to me it's everything. Everything.