Förut hette jag Malin men nu är allt jag kan säga ÅNGEST

Hallå! Minns ni mig? Ni vet, hon som brukade kika in här nån gång i månaden och klaga på sitt liv? Ja preics, det är jag det! Och vet ni vad? - I'm back!  Tillbaka för att klaga på mitt liv, alltså.   Förra året var oktober den värsta månaden jag upplevt i livet. (Med en mer eller mindre överdrift). Kort och gott så mådde jag inte alls bra. I år har jag fått uppleva samma helvete igen. Fast den här gången kom det lite senare.  Nu. Just nu mår jag åt helvete. Jag går ständigt omkring med knutna nävar och känner mig sådär illsken som jag alltid gör när jag är riktigt arg på någon. Jag brukar föreställa mig hur jag mosar sönder personen som gjort mig arg. På riktigt alltså, ibland blir jag så arg. Men bara om personen i fråga gjort något riktigt dumt  Men saken är den att just i detta fall har jag ingen att vara arg på. Jag vet inte ens varför jag mår dåligt.  Varje dag vaknar jag med en ekande röst i mitt huvud. Den skriker. "Ångest, ångest, ÅNGEST". Om och om igen tills tårarna börjar spruta, helt från ingenstans. Är det normalt att börja gråta utan anledning och finns det verkligen fler än jag som gång på gång bestämmer sig för att spedera fredagskvällen hemma och sedan ångra sig? Brukar ni också tjata på er själva att det är dags att ta tag i era liv men ändå aldrig gör det? Har ni också känt att allt är helt jävla meningslöst och att ni bara försöker och försöker helt i onödan?  Imorgon ska jag till Umo men jag har glömt vilken tid jag bokade. Det ger mig ångest utan dess like. Efter det ska jag åka buss i över en timme och dessutom är det bussar jag aldrig åkt tidigare. Det ger mig ännu mer ångest. På torsdag är det deadline för alla texter till en tidning vi gör i skolan. Jag har ångest eftersom jag inte ens vet vad jag ska skriva och ännu mer ångest har jag över att jag inte vågar säga ifrån när vissa i min grupp föddes utan förmåga att lyssna på andra än sig själva. Varje gång jag säger något till någon får jag ångest över hur jag sagt det, varför jag sa just så, vad personen jag sa det till ska tänka om mig och så slutar det med att jag inte säger något alls till någon i hela världen och då får jag istället ångest över att jag inte vågar.  Kan inte någon vara så snäll att förklara för mig varifrån denna ständiga ångest kommer ifrån och hur i hela friden man blir av med den? Något jag märkt är att ju mer jag läser om ångest och ju fler avsnitt av Ångestpodden jag lyssnar på, ju värre blir det. Hur FAN går det i ihop?  Det ska ju vara bra att prata om sina problem. Det säger ju alla! Jävla myt det där.  Hjälp? Någon?