Dom sa en dag ska vi alla dö, jag sa alla andra dar ska vi inte det

sitter på tåget mot Göteborg med världens största leende på läpparna. Lyckorus som fyller hela kroppen. Påväg mot en dag med fina vänner och sol och imorgon väntar två veckor i Portugal. Så ringer telefonen. Får ett väldigt tråkigt besked och blir genast nedstämd. Mycket som har hänt det senaste. Men jag inser också i samma stund som det hugger till i bröstet att det är bättre att leva.  Det är nog det bästa man kan göra när livet sviker och inte alls är som det borde. Jag är en människa som är expert på ångest. Hur lycklig jag än är i livet får jag panikångestattacker. Vissa dagar gråter jag floder av en ångest som är så stark att jag jag vill krypa ut ur min egna kropp. Ångest ska aldrig få styra mitt liv. Det är slut med det. Och när det tråkiga beskedet efter det andra kommer och knackar på dörren tänker jag fortsätta leva. Leva i nuet. För dagen. Jag ska göra allt jag vill, köpa den där grejen jag alltid velat ha, äta den där chokladen,  resa till alla ställen jag vill, lära mig allt det där jag alltid velat och uppleva mina drömma en efter en. Innan det är försent. Livet är för kort. LIFE IS TOO SHORT, EAT DESSERT FIRST.  Ut och lev. Det ska jag göra. Klyschigt, men fan så sant.