Mitt andra hem på min ridklubb

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur stallmiljön, de möjligheter som funnits inom Lurbo Ridklubb, gjort mig till den jag är idag. Många har gett mig mycket positiv feedback för det och berättat hur de känner igen sig. Föreningar som Lurbo Ridklubb är verkligen fantastiska för folk i alla åldrar att utvecklas i.Men Lurbo har varit mer än en skola för mig. Lurbo har varit mitt andra hem. I cirka tio år har jag spenderat nästan mer av min vakna tid där än hemma. Under ponnytiden åt jag middag i kafeterian och åkte till stallet så fort jag kunde efter skolan och hem så sent som möjligt innan läggdags.När jag var en osäker och vilsen liten ridskoleelev tog människorna på ridskolan hand om mig. Ekonomin och säkerheten var kanske inte alltid den bästa, men ridlärarna på klubben och deras engagerade elever skapade en fantastisk atmosfär. Jag kommer ihåg hur jag anmälde mig till en av ungdomssektionens aktiviteter, var livrädd för att åka dit eftersom jag inte kände någon, men Annica Aspman tog mig i handen och såg till att jag var med och hade roligt. Efter den dagen vågade jag ta ett kliv in i gemenskapen och började bli tillräckligt modig för att själv vistas i stallet utan mina föräldrar. Idag har både jag och Annica hästar på Lurbo, är både mycket engagerade i klubben och hon är en av de fantastiska människor som peppar en i både stallarbete och under tävlingsdagar. Ovanstående gäller även fler av de andra eleverna från ridskolan. Flera av oss har behållt kontakten och är fortfarande engagerade inom klubben. Ett exempel är Maia Bishop. Båda vi red på ridskolan på samma nivå, var skötare, stallvärdinnor och satt i ungdomssektionen samtidigt. Vi har tagit stegen vidare i våra hästliv ungefär samtidigt, båda har tränat för Hannah och vi har åkt på många tävlingar ihop. Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag och Maia debuterade 1.20 tillsammans. Vi två startade efter varandra, först i klassen och hade rätt så usla resultat egentligen: Jag vart till exempel utesluten på näst sista hindret. Men jag har nog aldrig hört ett gladare jubel i ridhuset då vi båda var klara, vi och våra vänner skrattade och applåderade för att vi vågade och överlevde.Knappt ett år efter att jag började rida på ridskolan år 2003 blev Alexandra Eriksson min ridlärare. Hon vart direkt min favorit, med sin talang för att få hennes elever att göra sitt bästa samt få ett bra självförtroende. När jag 2006 oväntat fick en egen ponny hjälpte hon och hennes syster Hannah mig med det mesta man kan tänka sig. Jag har tränat för Hannah och Alex i över tio år på grund av att jag älskar deras instinkter som tränare. På senare år ser jag dem även som nära vänner, nära på familj. De är fantastiska, generösa, engagerade, omtänksamma och smarta människor som jag är otroligt tacksam över att ha i mitt liv.Genom Hannah och Alex har jag fått kontakt med fler klubbmedlemmar. Folk jag tränar med och folk jag stöter på när det är tävling, mer eller mindre ofta, men de är sådana som alltid ställer upp och stöttar. Vi har tillexempel Yasmine Rygaard (som jag köpt min fantastiska häst av) samt Tobias Wrangberg (som nu sitter i styrelsen). Även de två sådan som jobbar och engagerar sig väldigt mycket i det ideella arbetet för klubben. Och sådana som alltid peppar och höjer stämningen när man stöter på dem.Även via min stallplats på stall Hilton har jag fått bidrag till min stora, andra familj. Människor i väldigt varierande åldrar, med olika bakgrunder och arbeten och helt olika discipliner inom ridsporten. Vissa tävlingssatsar, andra motionsrider. Trots det tar det alltid minst en timme extra tid i stallet till att prata med dem alla. Oavsett vem det är, alla är så trevliga och vettiga och efter alla år vi känt varandra kan jag prata med dem om nästan vad som helst.Ridklubben har haft en tumult historia, men det har alltid funnits människor där som hittat varandra och kämpat för både anläggningen och gemenskapen. Anläggningen är fantastisk, konceptet med verksamheten är grymt, men Lurbos största styrka har ändå varit alla dessa fantastiska människor som brinner för den och varandra.