Jag kommer aldrig kunna hålla tillbaka

Har man under en period tappat bort sig själv lite, varit med människor som tryckt ned en och format en, så är det lätt att få en osann bild av sig själv. Som jag under de senaste två åren. Under dem har jag på något sätt pressats med bilden att man ska vara cool, gå klädd i svart och agera vuxet och moget.Det gick så långt att jag själv beskrev mig själv så. "Kan ni ens tänka er mig gå i paljetter liksom?" Tills jag pratade med min älskade bästis Hedda som jag tror ibland känner mig bättre än jag känner mig själv. "Haha Maja, skojar du? Du älskar ju paljetter." Hon påminde mig om att jag alltid växlat stilar hej vilt, haft paljetter till vardags och ingen känsla för vad andra människor kan tycka och tänka om det. Och hon har ju rätt, det är ju jag. Så är jag. Jag kommer aldrig kunna sluta brista ut i spontana leenden och skratt när jag ser något roligt, även om jag är ensam och omgiven av en massa främlingar. Jag kommer aldrig kunna hjälpa att jag spontant nynnar med i musiken jag lyssnar på. Jag kommer aldrig kunna låta bli att svänga lite extra i steget om en bra låt börjar spelas i mina lurar, eller slänga in lite danssteg när jag tror att ingen ser. Och antagligen kommer jag heller aldrig sluta vara naiv. Aldrig sluta drömma om äventyr och romantik, aldrig sluta ha Mulan som min största förebild. Jag kommer nog heller aldrig lära mig bry mig om vad andra människor tycker är mer eller mindre coolt.  Jag fortsätter att drömma om att min vardag är mer magisk än vad den kanske egentligen är, och jag kommer nog aldrig kunna hålla tillbaka min entusiasm till passion och allt som definieras som nördigt.