Jag ifrågasätter inte mig själv

Hela mitt liv har jag älskat att utvecklas och lära mig. Med åldern har jag blivit modigare och modigare och vågat sätta mig själv i allt fler situationer som utmanar mig, vågat ta kontakt med människor som inspirerar mig och är bättre än jag så att jag kan lära av dem. Något jag tror att jag lärt mig hittills är att inte ifrågasätta mig själv. I situationer, samtal och kontakter där jag är i ett underläge på grund av bristande erfarenheter, kompetens och ålder vågar jag ändå ta plats och delta. Förhoppningsvis har jag hittat en inställning som kommer vara till min fördel resten av livet.   Mantrat är som sagt att inte ifrågasätta sig själv. Istället försöker jag lita på att jag är tillräckligt ödmjuk, nyfiken och öppen för att lyssna på och respektera min omgivning. Då finns det ingen risk att jag kör över den och har fel i min diskussion utan utvecklas istället av den. Samtidigt ser jag till att vara självsäker och lita på den kompetens jag redan har. Om jag känner att jag har något att säga eller bidra med så gör jag det. Jag har säkert tankar och erfarenheter som inte min omgivning har och i så fall finns det något jag har som kan lyfta och bidra. Om det är något jag känner att jag inte förstår så försöker jag fråga, ifrågasätta och lära. Det bidrar till att den process jag är inblandad i fortsätter befästas och utvecklas tillsammans med mig.Jag inser att denna inställning varit väldigt viktig för min personliga utveckling. Varje dag befinner jag mig i omgivningar med äldre människor med en massa erfarenhet jag inte har, men eftersom jag ändå har en så brinnande längtan att utvecklas och ta mig framåt måste jag vara inställd på att både våga ta för mig och kunna ta in optimalt av min omgivning. Nu är jag bara 20 år och vill absolut inte ses som arrogant och kaxig på grund av min obetydliga ålder. Så jag hoppas verkligen att de äldre som läser detta känner att det här är en sinnesstämning som passar oss alla, oavsett var vi är i livet.